Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: I dessa tider behöver EU all kärlek unionen kan få.

Liberalernas toppkandidat Karin Karlsbro och andranamnet Said Abdu.Bild: Naina Hel n Jåma/TT
Att vara liberal är att vara kluven, men när det kommer till EU finns det inget tvehågset över Liberalernas hållning, inget lagom. Liberalerna "älskar EU" – det är i alla fall det budskap partiet går till val på.
L säger ja till euron, ja till bankunionen, ja till utökat försvarssamarbete, ja till europeiskt FBI – i Europasammanhang säger L ja till det mesta.
När partiets toppkandidat inför valet till EU-parlamentet, Karin Karlsbro, frågades ut i P1-morgon på måndagen (6/5) utvecklade hon partiets kärleksförklaring till EU på följande sätt.
"Vi är Sveriges Europavänligaste parti därför att vi är övertygade om att vi behöver ett starkare EU, ett bättre och fördjupat samarbete för att lösa en rad utmaningar."
EU, detta ofta så förtalade projekt, kan behöva lite erkänsla. Det är många gånger lättare att se unionens skavanker och tillkortakommanden än allt det positiva den har åstadkommit.
Få sammanfattar det bättre än Liberalernas avgående ordförande Jan Björklund i en intervju i söndagens DN (5/5):
"På två generationer har vi byggt upp världens fredligaste, den mest demokratiskt stabila och den världsdel med högst levnadsstandard som människor någonsin har upplevt. Detta hade inte skett utan det europeiska samarbetet. Det finns mängder av problem också men man måste se att fred, demokrati och välstånd – det är inget dåligt resultat."
Nej, det är det inte. Ändå glöms EU alltför ofta bort i den svenska inrikespolitiska debatten. Eller så får EU spela rollen av syndabock. Vilket som är värst är väl en smaksak.
När SVT:s Agenda på söndagen anordnade den första partiledardebatten efter valet lyste det viktiga EU-frågorna och EU-perspektivet i stort sett med sin frånvaro – trots att det bara är tre veckor kvar till valet till Europaparlamentet. Det här borde ha varit en EU-debatt. Nu gick ett lysande tillfälle förlorat att för en gångs skull sätta EU i den politiska debattens centrum.
Den missen kan ändå inte riktigt mäta sig med hur Liberalerna – av alla partier – schabblat inför denna viktiga valrörelse.
Först toppades partiets lista av den erfarna och erkänt skickliga EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. Men så började hennes sidouppdrag som ledamot i två företagsstyrelser ifrågasättas, uppdrag hon informerat partiledningen om och fått klartecken för. När det började blåsa snålt vek sig partistyrelsen ändå för den diffusa kritiken. Wikström petades. Fegt.
Den otacksamma uppgiften att i sista stund ta över som förstanamn gick till doldisen Karin Karlsbro. Och det märktes på hennes emellanåt svävande svar i P1-morgon att hon ännu inte hunnit bli varm i kläderna.
Riktigt varför Liberalerna vill att den blivande europeiska åklagarmyndigheten Eppo också ska ägna sig åt terrorbekämpning, trots att Säkerhetspolisen varnat för att detta tvärtom kommer att försvåra arbetet mot terrorism, hade Karlsbro exempelvis svårt att reda ut.
Under intervjuns lopp framkom också att till och med L, det Europavänligaste av svenska partier, har tydliga reservationer när det gäller hur långt överstatligheten ska sträcka sig. I fråga om den sociala pelaren, som handlar om rättvisa arbetsvillkor, social trygghet och social integration, hör Liberalerna till dem som anser att målen inte ska vara bindande.
"EU-länderna är inte lika och vi ska inte bli lika, vi ska berika varandra", förklarade Karlsbro.
En god tumregel.
EU-samarbetet är satt under hård press – utifrån och inifrån. Vilket också illustreras av att Sveriges EU-vänligaste parti balanserar på slak lina inför valet. Enligt en Novusundersökning för SVT och Sveriges Radio var Liberalerna det riksdagsparti som låg sämst till i opinionen i slutet av april. Endast 5,3 procent av de tillfrågade uppgav att de tänkte rösta L. En mätning av Sifo för Europaportalen vid samma tidpunkt var ännu mera illavarslande – här fick L bara 3,4 procent, under spärren på 4 procent.
Så illa går det förhoppningsvis inte.
När så många politiker, inte minst högerpopulister, som är kritiska eller till och med fientligt inställda till EU-samarbetet ser ut att ta plats i det nya EU-parlamentet, behöver unionen all kärlek – och all liberal politik – den kan få.
Gå till toppen