I en artikel på kultursidorna 1/5 skriver Manal Masri, Robert Nilsson Mohammadi, Nicolas Lunabba, Showan Shattak och Daniel Diaz att de vill ha ett antirasistiskt monument för att hedra Peter Mangs offer. De beskriver vidare hur rasismens offer under en längre tid hölls gisslan i sin egen stad. Skribenternas ambitioner är till en början goda, tyvärr gör de offrens minne en otjänst i sina kommande stycken.

I stycke efter stycke kan vi läsa om hur politiken såväl nationellt som i Malmö låter rasismen pågå. Det saknas politisk vilja och politikerna blir därmed ansvariga för att rasismen får ”fortsätta verka i det dolda”. Offren fick ingen tyst minut, istället blev de misstänkliggjorda och svikna av samhället. Sveket beskrivs som tydligast när Erik Ullenhag, dåvarande integrationsminister, var på besök i Rosengård och talade om effektiv integration. Och såhär fortsätter artikeln, stycke upp och stycke ned, politikerförakt varvat med kulturella floskler.

Först och främst måste jag konstatera att ett monument inte kommer att göra någonting ogjort. Monumentet kommer varken bryta rasismen eller väcka de döda till liv. Ett monument lever i det förgångna. Det aspirerar på gamla känslor och får betraktaren att återuppleva tidigare erfarenheter. Det leder till att ett monument för ett samhälle, inte ser framåt i tiden, utan snarare bakåt. Malmö är en framåtsträvande stad med höga ambitioner, ett monument passar därmed inte in i denna framåtsträvande stad. Framtid skapas genom skarp politik och inte genom att bygga monument.

När det sen kommer till rasism så ska den bekämpas och det gör man med tuff politik, inte med monument. Erik Ullenhags tal är ett utmärkt exempel på ett sådant tillfälle. En bra integration minskar rasismen och stärker individen. Det skapar förutsättningar för människor att komma in i samhället och varken bli passiviserade eller stigmatiserade. Dårar finns överallt och rasistiska uttalanden och handlingar ska också straffas. Det gör man genom att skärpa lagstiftningen och öka resurserna till polisen. Även detta är exempel på liberala förslag som för samhället framåt och frigör det från rasism. I debatter när Liberalerna lägger förslag på tuff konkret politik, kommer dock alltid det största mothugget från vänstersidan, med Vänsterpartiet i spetsen. Det kan man tycka är lite motsägelsefullt, men inte förvånande då det är politiker som lovar stort men håller tunt!

Vi liberaler har aldrig glömt, och kommer aldrig att glömma, Peter Mangs offer, men vi kommer inte att hedra dem med ett monument. Utan vi kommer att hedra dem med att genom politikens hjälp dag ut och dag in fortsätta se till att det aldrig händer igen. Främlingsfientlighet bemöter vi liberaler med modig politik, inte genom monument. Ni får gärna i fortsättningen hjälpa oss i det arbetet, när ni är färdiga med att knacka sten.

Ewa Bertz

Ewa Bertz (L) är kommunalråd för demokrati och mänskliga rättigheter.