Bör de som värnar den liberala demokratin också värna nationalstaten, i betydelsen att befolkningen i huvudsak bör dela språk, kultur och en kollektiv identitet? Inom akademisk politisk teori är svaret vanligtvis ”nej”. Liberalismens universella ideal anses stå i strid med staters praktik att genom lagar kring migration och medborgarskap utestänga människor från ett land och dess institutioner.

Men inom politisk teori finns även vissa som bevarar frågan med ett ”ja”. Så kallade liberala nationalister (ofta socialdemokrater som Michael Walzer och David Miller) betonar tvärtom att begränsningar av detta slag är nödvändiga för att liberala och demokratiska institutioner ska fungera, eftersom sådana institutioner fordrar (jämfört med repressiva institutioner) ett större mått av tillit, ömsesidighet och social samhörighet.

Min doktorsavhandling ”Migrationspolitiska dilemman” behandlar denna konfliktlinje mellan liberala universalister respektive nationalister, och kritiserar universalisterna för att ofta försumma frågor om ”genomförbarhet”, det vill säga huruvida resultatet av att försöka förverkliga teorin skulle leda till ett hållbart och önskvärt resultat i praktiken.

I en rättvisande och intressant recension (26/4) vänder statsvetaren Clara Sandelind på perspektivet. Hon sätter frågetecken kring den liberala nationalismens påstådda ”realism”. Är det möjligt att föra en politik som ska värna en kulturell samhörighet utan att i praktiken landa i en påtagligt anti-liberal praktik, social splittring och farlig polarisering?

Det allvarligaste exemplet som Sandelind anför rör vad som ska utgöra ”demos” i en liberal demokrati, det vill säga vilka som ska tilldelas rösträtt.

Jag försvarar vad som brukar kallas en medlemskapsprincip för demos. Med detta menas att reglerna för medborgarskap tar hänsyn till om invandrade individer kan bedömas vara samhällsmedlemmar i en social mening, exempelvis fastställt genom språk- och kunskapsprov.

Detta i kontrast till ”underställdhetsprincipen” som istället betraktar bosättning som tillräcklig grund för rösträtt, eftersom bosättning innebär att individens livsomständigheter fundamentalt påverkas av myndigheters verksamhet och politiska beslut. Det finns med underställdhetsprincipen ingen grund för att begränsa rösträtten till medborgare. Alla som bor i ett land borde automatiskt ha rätt att rösta. Även irreguljära invandrare (”papperslösa”, ”illegala invandrare”) är juridiskt underställda landets lagar och regler och påverkas av utformningen av institutionerna, och borde därför enligt vissa av principens förespråkare ha rösträtt om det är praktiskt möjligt.

Med medlemskapsprincipen, menar Sandelind, finns det inget som hindrar att historiska minoriteter eller invandrade individer skulle kunna bedömas att för evigt vara otillräckligt anpassade till majoritetssamhällets gemenskap, och således inte betraktas som fullvärdiga medlemmar. Och så är det: om man tar principen till sin extrem och ensidigt betonar de existerande medborgarnas rätt till kollektivt självbestämmande så kan man hamna i en praktik som på goda grunder framstår som odemokratisk och illiberal.

Men en sådan ensidighet är inget som jag argumenterar för. Den samhällsgemenskap och kollektiva identitet som en liberal demokrati bygger på måste vara tillräckligt tunn och öppen att det är möjligt för icke infödda att med tiden bli en del av den. Permanent och ärvd politisk ojämlikhet är självklart inte förenligt med en liberal demokrati. Det hela beror således på vilka idéer om gemenskap och medlemskap som anammas, och hur stor tyngd denna aspekt ska ges i relation till värden som eventuellt drar i en annan riktning.

Sandelinds oro avspeglar kanske en djupare skillnad i intellektuell läggning och tanketradition. Det slags liberaler som jag kritiserar i min avhandling har en tendens att tro på och vilja hitta en principiell skiljelinje, en fast punkt. Detta skulle förklara attraktionen hos underställdhetsprincipen, trots dess radikala implikationer och markanta kontrast gentemot hur faktiskt existerande demokratier agerar.