Annons

Annons

Annons

På ren skånska

Jakten på Skånes besynnerligaste icke-dialekt: Lundaskånskan

Till universitetsstaden Lund kom generation efter generation av studenter. Här kunde man genom utbildningen bli någon annan, lägga sitt ursprung bakom sig – och därmed också sin dialekt. Så frågan är: existerar ens Lundaskånskan? Eskil Fagerström bestämde sig för att leta efter svar.

Text: 

Lunds unika roll som utbildningsmetropol har format sättet att tala.

Bild: Bengt Arvidson

Annons

– Är du från Lund?

– Ja. Född, uppvuxen och alltid bosatt i Lund.

– Men du pratar ju inte skånska!

Jag måste ha haft den här lilla konversationen tusentals gånger. Men så märkligt är det. Jag är härifrån, men talar knappt dialekt.

Situationen gör mig lite förlägen. Som om jag är för fin i kanten för att prata skånska, den dialekt som hör samman med mitt geografiska ursprung.

Ändå händer det att även jag får höra att jag talar typisk Lundaskånska, med mina obestämt surrande R-ljud och enstaka skånska ja, hutta och for jäuvelen som garnering på en vag rikssvenska.

Möjligen är det för att jag levt nedsänkt i Lundaskånskan i hela mitt liv som jag är så pinsamt dålig på att identifiera den här dialekten. I alla fall om man lämnar dess mer parodiska uttryck, à la Sten Broman.

Annons

Så när jag skulle skriva den här texten kändes det svajigt. Att sätta fingret på Lundaskånskan är som att försöka fånga en tvål i ett badkar. Eller rättare sagt flera tvålar, för Lundaskånskan är inte bara en, utan många.

Annons

Till att börja med kan man fråga sig vad vi kalla dialekten. Det som kommer över våra läppar kan benämnas såväl Lundaskånska som akademisk skånska, universitetsskånska, ädelskånska, vårdad skånska eller till och med Oxfordskånska.

Efter ett par veckors aktivare umgänge med detta språk börjar dock ett och annat klarna. Jag har fått fem-sex nya, vackert Lundaklingande röster i öronen – och jag har fått förklaringar till varför vår dialekt är så svårfångad.

Klart är att den som vill begripa undflyende, halvkvädna Lundaskånskan behöver förstå sig på staden Lund med dess unika historia av bildning, inflyttning och klass.

Vem pratar egentligen Lundaskånska? Här är några uppenbara, kända kandidater: artisten Måns Zelmerlöw, skådespelaren Nour El Refai, multikonstnären Johan Wester, boxaren Anna Laurell Nash, artisten Jason Diakité och journalisten Marianne Söderberg. (Foto: TT, TT, Ingemar D Kristiansen, Lars Dareberg, Johan Karlström Andebratt, Ove Jonsson)

År 1939 disputerade Ingemar Ingers med avhandlingen ”Studier av det sydvästskånska dialektområdet”. I hans detaljerade framställning framträder en formlig regnskog av lokala dialekter, ordnade efter härader och socknar.

”Det sydvästskånska dialektområdet kan delas upp i följande områden”, skriver Ingers. ”Västa Tornamålet, Mellersta Tornamålet (som är det dominerande runt Lund) Östra Tornamålet, Norra och Södra Baramålet, Oxiemålet, Skyttsmålet, Västra och Östra Vemmenhögsmålet samt Ljunitsmålet.”

Men Lund är också ett särfall, konstaterar Ingers. Här är råder nämligen dialektal oreda.

”Knappt någon del av Skånes slättland uppvisade en sådan dialektsplittring så långt in på 1900-talet som Torna härad omkring Lund. Således tillhöra varandra så närbelägna socknar som Stångby, Södra Sandby, Dalby och Uppåkra varsitt dialektområde.”

Han konstaterar också att stadens historia som utbildningsort gett upphov till en alldeles egen språklig miljö. I Lunds eliter – och hos dem som utbildat sig här – pratar man inte egentlig dialekt, utan vad Ingers kallar ett ”lokalt riksspråk” eller (som det heter idag) ett ”regionalt standardspråk”. Detta sätt att tala var ”de lärdes och de studerades språk, och därnäst tjänstemännen och det högre borgerskapets”, konstaterar avhandlingen.

Annons

Annons

Att landsbygdens breda folkmål ansågs bondskt och grovt har i vissa miljöer lett till särskilda särdrag. ”Medvetandet om att former med k, p och t äro de riksspråksmässiga har medfört att hyperkorrekta former uppstått vid ansats att tala fint”, menar staterar Ingers.

Någonstans här ramlar det ner en pollett, åtminstone hos mig. Lundaskånskan är en ö av språklig förfining i ett bräkande hav av bönder; en bildad rikssvenska, grammatiskt korrekt men med skånska influenser.

Språket som kommer ur min mun kan alltså ses som en bastard av gamla sociala komplex och överlevande dialektala rester. Och se där: rötterna till min egen förlägenhet inför att framstå som lite för fin för att prata riktig skånska.

Det är precis så det ligger till, rent historiskt.

Under en knapp vecka träffar jag ett tiotal personer som talar typisk Lundadialekt. Och lyssnar.

På en bänk utanför AF-borgen intervjuar jag en av centralgestalterna i det ädelakademiska Lund, Uardaakademins præses sedan 1996, spexaren och docenten i radiologi, Olof Jarlman. Visserligen uppväxt i Malmö, men sedan dryga 40 år djupt marinerad i Lunds lärdomskultur.

– Jag är född i Malmö, men kom till Lund som artonåring. Och du har vissa formativa perioder i livet, och det påverkar också språket, säger han.

Lund som studieort, som formativ erfarenhet i livet. Staden där man blir sig själv – eller någon annan. Det Olof Jarlmans erfarenhet och en av nycklarna till stadens språk.

Jarlmans skånska har klara malmöitiska rötter, men är också präglad av åren i Lund; mildare tungrots-r, en lite mer avmätt, modulerad satsmelodi och mer nasala klanger.

När Olof Jarlman talar hör jag spåren av alla erfarenheter av att tala inför folk, av att stå på scen och av läkaren och forskarens auktoritet. Talaren och dennes språk hör samman.

Annons

Själv verkar han inte tycka sig tala en någon utpräglad ”akademisk skånska”.

– Min svärmor däremot! Hon var född i Lund och familjen umgicks i en liten krets där personer som Sten Broman och Wiven Nilsson ingick. Hon pratade riktig akademisk skånska.

Annons

Claes Lawett, född i Hardeberga men livslång Lundabo.

Bild: Eskil Fagerström

Claes Lawett har nyligen gått i pension från ett jobb som vaktmästare på Universitetet. Han är uppvuxen i Hardeberga, men har bott hela sitt liv i Lund och talar en rejäl skånska, med bakre r och ritkiga diftonger – men också med Lundaskånskans omsorg om artikulationen.

– Jag tror folk tycker att vi försöker tala lite fiiinare skånska i Lund, säger han. Men då tänker de nog på de lite mer kända företrädarna. Hos dem är det nästan som en egen dialekt, säger Claes Lawett.

På Neversvägen i nordöstra Lund (som här inte uttalas alls som den franska orten Ne-vÄÄR, utan bokstavligen) träffar jag en annan infödd talare av Lundamål, Eva Löthman.

Precis som hos Olof Jarlman finns det inget grötigt eller otydligt i hennes språk.

– Jag har fått höra många gånger att "jag förstår ju vad du säger, fast du kommer från Skåne”, säger hon.

Här kan det vara på sin plats med en personlig reflektion. De senaste månaderna har vår snart trettonårige son experimenterat med vad vi kan kalla en alternativ persona. Vi kan kalla denna karaktär för ”Den Vresige Skåningen”.

Vår son är i allmänhet en ganska snäll och hjälpsam kille. Det är inte den ”Den Vresige Skåningen”.

Ibland när jag står i vägen framför kylskåpet kan jag alltså höra ett väsande bakom mig: ”AMEN AKKTA DAIJ”. Eller så ber jag vänligen sonen att gå ut med soppåsen och får ett "A DE KANN DU GLUÖMMMA” som svar.

Annons

Riktigt varför vår son lanserat ”Den Vresige Skåningen” vet jag inte. Men faktum är att ”Den Vresiges” existens sätter fingret på en aspekt av mitt eget – och tror jag, många Lundabors – förhållande till skånskan. Att den är lite komisk, något att göra parodi på.

I Uppsala disputerade 2016 språkvetaren Jannie Teinler på en avhandling som berör just det här: vad vår dialekt representerar för oss själva.

Annons

– I allmänhet förknippas ju den lokala dialekten med trygghet och förankring. Det är ens riktiga språk, det du talar med familj och vänner. Det andra sättet att tala, rikssvenskan, är något man lägger sig till med och använder i jobbet, säger hon.

Det fascinerande med en den klassiska, akademiska Lundaskånskan är att den i tycks ha skapats av det motsatta förhållandet. Den formades hos av människor som med utbildningen som språngbräda ville lämna det bondska och dialektala bakom sig.

– Det skulle ju kunna betyda att dialekten i Lund står för andra värden, säger Jannie Teinler. Den tycks ju stå för ett socialt skikt, snarare än för orten. Som något man lade sig till med för att göra sig lite finare.

En jämförelse med malmöitiskan gör Lundabornas dialektdilemma tydligt. Malmöitiskan har jag alltid uppfattat som grundad, autentisk och förknippad med den kämpande arbetarstaden, underdogen som alltid reser sig på nio.

I Lund visar däremot en alltför bred skånska att du inte hör hemma i stadens traditionella finrum: de akademiska salongerna.

"Folk brukar gissa att jag är från Småland", säger Cecilia Flink, född och uppvuxen i Lund, men bosatt i Malmö sedan drygt femton år.

Bild: Eskil Fagerström

På ett malmöitiskt kafé vid Sankt Knuts torg möter jag kulturproducenten Cecilia Flink, som är född och uppvuxen i Lund, men utvandrad till Malmö 2006. När jag hör henne inser jag att vår gemensamma lightskånska också bär på många minnen och associationer.

Annons

Vi är i stort sett jämngamla och pratar väldigt likt varann, märker jag. Och när jag hör hennes dialekt kommer också 1980- och 1990-talets Lund tillbaka: Mejeriet, Ariman och Smålands, Café Balzac, O'ves på Östra Mårtensgatan och ljummen Stella Artois på Lunds nation.

Fast det är jag det, som kan läsa in historia i just den här dialekten. De flesta som Cecilia Flink träffar gissar på att hon – liksom Eva Löthman – kommer från Småland.

– Jag har alltid tänkt att Lundadialekten präglas av att det är så många i stan som har föräldrar som kommer från andra håll, säger hon. Det är det jag hört hela uppväxten. I Lund gissar man på var folks föräldrar kommer ifrån utifrån små färgningar i dialekten.

Annons

Precis som jag talar Cecilia Flink med en blandning av bakre och främre r. Eller rättare sagt, med ett halvsurrande "rjrjrjrjrjr" någon stans mitt emellan. Och så delar vi oförmågan ens härma riktig, bred skånska. Diftongerna och de grova r:en ställer till det.

– Jag kan ju försöka härma någon jag känner … och så tror jag mig veta hur det ska låta. Men jag skulle inte kunna hålla uppe imitationen någon längre stund. Dessutom blir det nog inte så likt egentligen, säger Cecilia Flink.

Social strävan, akademisk bildningsresa, inflyttade föräldrar och så ett ambivalent förhållande till den breda, genuina dialekten. Ja, Lundaskånskan är onekligen ett trassel.

Hemma talades det ungerska. Så det blev kompisarna på Lokföraregatan som lärde Bálint Wagner svenska – närmare bestämt klassisk Lundadialekt.

Bild: Eskil Fagerström

Men så träffar jag någon som faktiskt tycks få bitarna att falla på plats: Bálint Wagner. Född i Lund av ungerska föräldrar 1957, tidigare forskare i biologi på Lunds universitet och numera lärare i kemi, biologi och naturkunskap på LBS-gymnasiet i Lund.

Annons

När han börjar tala känns det som att jag äntligen funnit Lundadialektens motsvarighet till måttsystemets arkivmeter. Långt fram i munnen, mjuka tungrots-r, mindre diftonger, mycket välformulerat. Hur blev det så här?

– Jag är uppvuxen på Väster, på Lokföraregatan. Där var det ju nästan bara arbetarfamiljer och det var där jag lärde mig prata svenska, berättar han.

Med undantag för ett par ungdomsår i Göteborg har han bott hela livet födelsestaden. Och kanske är den kombinerade bakgrunden av arbetarkvarter, studier på Universitetet och arbete som lärare förklaringen till hans distinkta språk.

Med åldern har dialekten blivit allt mer självklar för honom. För det mesta tänker Bálint Wagner inte på den. Men han är glad att den gått i arv till barnen.

– Min dotter som bott fjorton år i Umeå pratar precis lika mycket skånska idag som när hon flyttade dit! Det är jag rätt nöjd med faktiskt, det är ju så mycket av personligheten som sitter i språket, säger han.

Annons

Jag började arbetet med den här texten med att spela in Sydsvenskans lilla röstprov, det som vi använder i vår skånska dialektkarta. Jag lyssnade igenom klippet och konstaterade bara, som jag brukar, att min dialekt är ganska besynnerlig och att det sällan är särskilt njutbart att höra sig själv inspelad.

I slutet av researchen lyssnar jag på inspelningen igen. Och nu hör jag faktiskt mer.

Där ryms ju mina föräldrars flytt till Lund och Universitetet från Mellansverige på 1960-talet. Där ryms också inslagen av skånska i betoningen av ord som LÖ-beröd och signAlfel. Och förstås de irriterande surrande r-ljuden. Men diftonger? Nej, sådana kan jag rakt inte höra.

Annons

Det är nog inte skånska. Men alldeles typiskt Lund.

Några exempel på Lundaskånska:

Inbäddat innehåll

Inbäddat innehåll

Inbäddat innehåll

Inbäddat innehåll

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan