Vårt upprop för ett monument över offren för rasistiskt våld i Malmö (1/5) får nu svar. Inlägget (7/5) från Ewa Bertz (L), Malmös kommunalråd för demokrati och mänskliga rättigheter, är onödigt konfrontativt.

Hon uppmanar bland annat oss initiativtagare att hjälpa Liberalerna i arbetet mot främlingsfientlighet när vi är ”färdiga med att knacka sten”.

En av oss har, precis som många Malmöbor, en anhörig överlevande. Manal Masris bror var 16 år, ett barn, när han blev skjuten på cykeln på väg till fotbollsträningen. Han lever idag med en kula kvar i hjärnan. Vi hoppas på och uppmanar till en konstruktiv dialog, utan raljant trumpifierat språkbruk. Denna fråga anser vi vara värd mer än så.

Bertz vill inte ha något antirasistiskt monument i Malmö eftersom hon menar att Malmö är ”en framåtsträvande stad med höga ambitioner”. Det är ett ohållbart resonemang. Runtom i Europa finns så kallade ”snubbelstenar”, det vill säga små plakat som påminner om den sista adressen för någon som dog i Förintelsen. Med Bertz logik borde dessa rivas upp, eftersom de håller kvar Europa i det förflutna. Det var förstås inte heller bakåtsträvande av den norska regeringen att satsa 27 miljoner kronor på två nationella minnesmärken för att hedra offer, anhöriga och räddningspersonal som drabbades av Breviks fasansfulla attentat i Oslo och på Utøya. Varför inte erkänna offren för rasistisk terror i Malmö?

Det som står på spel är inte bilden av Malmö, utan vilka malmöbor som ska få sina erfarenheter erkända.

”En bra integration minskar rasismen och stärker individen”, skriver Bertz. Det är absurt att på det viset lägga skulden för rasistiskt våld på de som utsätts. Mangs visste inte om hans offer var födda i Sverige eller inte. Han sköt mot kroppar som han såg som icke-vita och i ett fall mot en ung kvinna som i hans ögon förrådde sin ”ras”.

Det mest svårsmälta i Bertz artikel är att hon avfärdar uppropet som värt att ta på allvar. Hon skriver att rasism motverkas med ”modig politik, inte med monument”. Vårt upprop för ett monument är inte partipolitiskt men det är politiskt – det handlar om vilka erfarenheter som ska räknas i stadens historia och vilka röster som ska få vara med och bestämma dess framtid. Vi menar att ett antirasistiskt monument kan och borde diskuteras utifrån många politiska utgångspunkter. Vi ser inte heller var motsättningen ligger mellan å ena sidan modig politik och å andra sidan ett minnesmärke till minne av Peter Mangs offer.

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) och Frida Trollmyr (S) har närmat sig vårt upprop på ett annat sätt (8/5). Liksom vi menar de att Malmö kan stärkas av ett antirasistiskt monument. De fokuserar dock mest på att frågan ska utredas av rätt förvaltning. Men det viktiga är inte bara att monumentets placering och utformning utreds. Att skapa ett monument i Malmö är bara det ena kravet vi lyfter i vårt upprop. Vi kräver också att monumentet bereds genom en demokratiprocess som inkluderar många malmöbor, för att det ska bli malmöbornas eget och dessutom en anledning att bearbeta berättelserna om och från Malmö.

För att garantera att monumentet blir hela Malmös (och inte bara kommer som en gåva från Stadshuset) kommer vi att använda Malmöinitiativet för att formulera ett medborgarförslag. Vi kommer inte att vänta på fullmäktiges svar, utan redan nu arrangera möten för reflektion, samtal och erfarenhetsutbyten och på så vis börja skapa minnesmärket över tiden då Malmö terroriserades av Mangs och över offren för hans våld.

Manal Masri

Robert Nilsson Mohammadi

Nicolas Lunabba

Showan Shattak

Daniel Diaz

Fotnot. Peter Mangs misstänktes och åtalades för flera mord och mordförsök mellan 2003 och 2010. Han dömdes till slut för två mord och åtta mordförsök, samt flera fall av skadegörelse och grova hot. Misstanken om mordförsöket på Manal Masris bror, Kamal Masri, ledde inte till åtal.