Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Osentimental stjärnsolist tog fasta på de stora linjerna

Dvoráks musik spelades med en anspråkslös självklarhet och auktoritet, skriver Henrik Halvarson och gläds åt att István Várdai inte förlorade sig i detaljerna.

Cellisten István Várdai.Bild: Balazs Borocz

Helsingborgs symfoniorkester

KONSERT · KLASSISKT. István Várdai, cello. Eugene Tzigane, dirigent. Helsingborgs konserthus 9/5.

När den ungerske cellisten István Várdai gästade Dunkers kulturhus för drygt två år sedan slogs jag av hur han lyckades få mig att fokusera totalt på musiken. Han bara satt på sin pianopall och formligen sög in publiken i sitt spelande. Det var kanske inte så konstigt eftersom det handlade om en soloafton med musik av Bach och Kodály. Musik på högsta kvalitetsnivå och utan yttre störningar.
När István Várdai nu gästade Helsingborgs symfoniorkester och spelade solostämman i Antonín Dvoráks stora Cellokonsert fick jag samma intryck trots att han hade sällskap av en fullstor orkester på podiet. Trots att han inte ägnar sig åt några yttre åthävor och inordnar sig i verkets symfoniska helhet dominerar han framförandet totalt.
Hans tolkning var dessutom påfallande osentimental, på gränsen till stram. Han tog helt klart sikte på de stora linjerna i verket och förlorade sig aldrig i detaljer, hur vackra de än kunde vara. Tillsammans med dirigenten Eugene Tzigane och HSO gav de Dvoráks musik en anspråkslös självklarhet och auktoritet som inte är många förunnat.
En större kontrast kunde man knappt tänka sig till Arthur Honeggers Symfoni nr 3, "Liturgique". Dess domedagspräglade musikaliska drama var omskakande både i den inledande Dies Irae-satsen, mellansatsens ångestfyllda skri som rev sönder den serena stämningen och slutligen den desperation som fick finalens procession att falla i sönder för att slutligen upplösas i ett benådat lugn.
Det var en mäktig resa som Eugene Tzigane bjöd publiken på. Med sig hade han HSO i toppform. Alla delar av orkestern fick välförtjänta applåder.
Jag hoppas att han kan få tillfälle att leda HSO i fler framföranden av Honeggers musik, inte bara hans mest kända symfoniska satser som "Pacific 231 och "Rugby", utan också hans andra symfonier. Han skrev totalt fem stycken, som alla förtjänar att spelas, alla lika särpräglade var för sig.
Gå till toppen