Min farfar Åke Wijkmark har somnat in efter ett långt liv – ett liv så långt liv att vi på hans sista födelsedag kunde sjunga: ”Ja, han har levat / ja, han har levat / ja, han har levat uti hundrade år”.

Född innan fredsavtalet i Versailles skrevs under 1919, reservofficer under andra världskriget. Genom honom blev historielektionernas abstrakta siffror påtagliga för mina barn och syskonbarn. Han var en länk för oss, en påminnelse om att dået inte är avslutat utan sömlöst har övergått i vårt nu.

Han tog studenten i Strängnäs 1939, läste juridik när tid gavs under kriget och blev 1946 landsfiskal. Befattningen ”landsfiskal” avvecklades i samband med förstatligandet av polisväsendet 1965. Då erbjöds varje landsfiskal att antingen bli polischef, chefsåklagare eller kronofogde – så bred var kompetensen.

Farfar tillträdde 1965 tjänsten som chefsåklagare i Eslöv. Där stannade han de tjugo åren fram till pensioneringen. Som tjänsteman, har flera gamla Eslövsbor berättat för mig, var han korrekt, hederlig och noggrann. Dygder som jag förutsätter att han höll högt också i sina uppdrag som civilförsvarschef, taxeringsordförande, rotarian och i diverse idrottsföreningar.

Farmor och farfar hann vara gifta i nästan sjuttiotre år. Det är ofattbart länge. På mitt eget bröllop höll min far ett tal där han uppmanade min fru och mig att slå familjerekordet. Bröllopet hölls för ett år sedan. Vi vågade inte anta utmaningen, men ska naturligtvis göra vad vi kan. Inget är vackrare än gammal kärlek.

Åke Knut Emanuel Wijkmark levde länge och kommer att fortsätta leva i minnet hos änka, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och respektive.

Kalle Lind