Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Modefotografi har så mycket mer att säga

Utställningen på Landskrona museum hade kunnat vara ett tillfälle att bekräfta modefotots status som konstform. Men det historiska perspektivet görs inte rättvisa, skriver Christine Antaya.

Bild: Ralf Turander

Fashion exposed – 100 år av svensk modefotografi

Landskrona museum, t o m 13/10.

Nancy Hall Duncan definierade 1979 modefotografiets historia som ”helt enkelt sammanställningen av de fotografier som gjordes för att visa eller sälja kläder eller accessoarer”. Den som någon gång har sett en reklampelare, läst modemagasin, eller använt sociala medier vet att det är mer komplicerat än så.
Modefotografi har så mycket att säga: om kläder, om könskonventioner, om samhällsklimatet, om reklamstilar. Ändå har det inte haft särskilt hög status, inte heller i arkiven. Det finns till exempel inga modebilder bevarade av den erkände fotografen Rolf Winquist, som var tongivande på Ateljé Uggla i Stockholm under många år.
Bild: Ralf Turander
Vill man göra en utställning om modefotografi finns alltså många ingångar att välja bland. På Landskrona museum har man valt att visa ett urval av svenska fotografer som tagit modebilder sedan början av 1900-talet, utan några andra givna ramar. Är detta de som varit mest inflytelserika? Nyskapande? Det är inte helt tydligt. Utställningsdesignen gör inte heller det historiska perspektivet rättvisa. Namnen och beskrivningarna är placerade på små tavlor nära golvet och det är ibland svårt att förstå var i kronologin man befinner sig. Vissa fotografier saknar helt årtal. På ett museum är detta förvånande. 60-talet är dock representerat med råge och lätt att identifiera: Ralf Turanders tidstypiska modeller i kortkort, hattbilder av Hans Hammarskiöld och enkla outfitbilder från Ateljé Uggla uppförstorade till tapet.
Den äldsta bilden är NK-fotografen Erik Holméns enkla skildring av en aftonklänning från 1929, dramatiskt ljussatt mot en vägg. Här är plagget i fokus, modellen står och håller ut kjolen för att betona dess vidd. Ett exempel på det mer avantgardistiska modefotot, det som handlar om allt annat än vad modellen har på sig, är Sten Didrik Bellanders bild från 1950 på en kvinna bakifrån, tagen genom ett fönster. Bilden refuserades av Veckorevyn: ”inte tillräckligt mycket plagg”.
Bild: Sten Didrik Bellander
Motsatsen finns i Claës Lewenhaupts foto på en kvinnorygg i en utsträckt kimono: nästan enbart plagg. De tydliga grafiska elementen gör den ovanlig som modebild, och nog finns det något väldigt befriande med en modell som vänder fotografen, och alla oss, ryggen. Detta är den enda bilden som jag spårar till 1980-talet, och den kan inte sägas vara typisk för decenniet. Även 70-talet lyser med sin frånvaro. Var det för fult? För naket? 90-talet är åtminstone representerat av Ewa-Mari Johanssons fantastiska bilder tagna med infraröd film. Den drömska färgskalan och de mjuka plaggen gör att de ser ut att vara tagna för länge sedan, modefotots eskapism i högform.
Bild: Sandra Freij
Enligt Hall Duncans definition så borde influerares instagrambilder finnas med här för att representera det senaste decenniet, men vi ska nog vara tacksamma över att man istället valt Julia Hettas mjuka, genomborrande porträtt, Mattias Edwalls skandinaviska noir-realism, och Sandra Freijs absurda foton i kontorsmiljö.
Om något typiskt svenskt kan spåras är det en brist på banbrytande modemagasin. I USA var Vogue och Harper’s Bazaar tidiga med ambitiösa kvalitetstryck, i Storbritannien kom tidningar som The Face och i-D på 80- och 90-talen att bli stilbiblar där fotografer som Mario Testino, Juergen Teller och Wolfgang Tillmans lanserade sina karriärer.
Sverige har dock inte varit helt utan försök. Det hade varit kul att se tidskrifter som Bibel eller Livraison inkluderade på bordet med tidskriftsomslag. De var kortlivade, men visade ändå på intresset för att ta modet på allvar kring millennieskiftet, särskilt i Stockholm. Idag, som Toni Lewenhaupt noterar i katalogen, är det snarare modehusen själva som står för det redaktionella arbetet och ger ut ambitiösa lookboks i samarbete med de bästa fotograferna.
En sådan här utställning skulle antingen kunna bekräfta modefotografiets status som en konstform, koppla den tydligt till samhällsutvecklingen eller helt enkelt illustrera den rikedom av uttryck som genren omfattar. Resultatet blir något mitt emellan. Att lyfta fram fotografer som riskerar att glömmas bort är en kulturhistorisk gärning, men jag hade önskat mig något mer.
Gå till toppen