Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Claes Wahlöö

Claes Wahlöö, Lund, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 79 år. Han efterlämnar hustrun Eva och två söner.

Varje människa är unik, med sina egenskaper och erfarenheter. Det gäller alla, men med vissa är det särskilt uppenbart. De har inte sin motsvarighet i någon annan. Claes Wahlöö var en sådan människa. Plötsligt kommer det – budet om att hans liv tagit slut. Oväntat, oförberett och utan förbarmande – och vi känner att förlusten är enorm.
Många kan vittna om Claes Wahlöös yrkesbana, gedigna kunnande, mångsidighet och uppdrag som redaktör och författare. Fastän vi, på skilda sätt, arbetat samman med Claes under decennier, så är det vår personliga vänskap som nu står i fokus.
Claes var begåvad som få, med en intelligens parad med medmänsklighet och empati. Han hade en stor integritet. Hans mångsidiga begåvning rymde en konstnärlig ådra. Den fick inte blomma ut i offentligheten, men den förgyllde vardagen med snillrika, humoristiska karikatyrer och teckningar och briljant formulerade texter. Sådant som fick oss att le eller skratta och streta vidare. Denna begåvade människa var till sin natur mycket anspråkslös och prestigelös. Men också känslig, något som kanske inte alla förstod.
Claes var lätt att tycka om. Alltid generös med sin tid och sin kunskap, omtänksam, alltid villig att bistå, i handling och i samtal. Han goda omdöme och stora generositet gjorde honom till en vän att lita på, även när det stormade. Vi var ett litet gäng på Kulturen, kollegor, vänner, varav några inte längre finns.
I vår värld var vi jämlikar, oavsett position. För Claes spelade det ingen roll vem som var chef eller underordnad. Vår arbetsstruktur innebar att vi ibland bytte roller. Det var inga problem. Hierarki och ålder var honom likgiltigt. Vi delade grundläggande värderingar, vi satte målet och saken i första rummet, oss själv i andra. Och vi hade roligt på jobbet! Kulturen var en tolerant och tillåtande arbetsplats som gav oss stor frihet och stort förtroende, och som i gengäld fick stor lojalitet tillbaka.
Vi hade gemensam syn på arbete och samhälle och en levande och fri diskussion som var utvecklande. Claes hade en förmåga att lyssna och argumentera emot på ett kreativt sätt. Hans humor, oftast varm, ibland bitsk, alltid slagfärdig, gav arbetsglädje och trivsel i en vardag som ofta innehöll stress och problem. Vi stod enade i vår vänskap, respekterande varandras åsikter. Det var ett ömsesidigt givande och tagande. Det som började i en arbetsgemenskap blev en livslång vänskap och ett ständigt pågående samtal.
Claes var en sann humanist och intellektuell, bildad som få. Med honom kunde man diskutera böcker, nya såväl som klassiker, filmer, både avantgarde och science fiction, filosofer som von Wright och Hawking. Han var i ständig kontakt med historien.
Uppväxt med en far född på 1800-talet hade han i sin fatabur uttryck och talesätt som hörde till en förgången tid. Samtidigt var han en av de modernaste, som om han vore yngst, den mest festglada, ständigt villig att ta in ny kunskap och nya idéer och att diskutera allt som rörde sig i nuet.
Claes var den som kunde ge perspektiv, som till exempel när han under en ganska kaotisk tid, inspirerad av kvantfysiken, plötsligt sa: ”Det här är kanske bara en parallell verklighet vi går i nu.”
Claes satte avtryck i våra liv. Lund är nu fattigare. Vi är fattigare. Claes dog i vårens vackraste tid, när backsipporna blommar på Billebjer, dit han ofta cyklade, och med hela Lund blommade utanför fönstret. Men han älskade också den skånska hösten, när novemberdimmorna gjorde landskapet mjukt och konturerna suddades ut. Han var jordnära, men också en drömmare. Han var allvar och ljus. Vår vän och kamrat är borta. Men han lever vidare i sina barn, i sina älskade barnbarn, och i våra minnen, så länge vi lever.
Eva Kjerström Sjölin
Martin Andrén
Rie Hägerdal
Gå till toppen