Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Vi måste vara öppna för vad som händer om vi accepterar nazisterna

Röken stiger efter ett bombanfall mot staden Sinjar i norra Irak, som Islamiska staten anföll i sin ambition att utplåna den yazidiska folkgruppen. När en del IS-medlemmar nu är på väg tillbaka till Europa samtidigt som nazister demonstrerar på gatorna vill Henryk Rozenberg påminna om lärdomarna efter andra världskriget.Bild: Bram Janssen
Jom Hashoa, den judiska åminnelsedagen, inföll i år den 2 maj.
Denna dag minns det judiska folket miljoner offer som mördades under Förintelsen. Denna dag invigde eleverna på Katedralskolan sin utställning om koncentrationslägret Ravensbrück.
Dagen innan, den 1 maj 2019, marscherade svenska nazister i ett antal svenska städer. Helt lagenligt med polistillstånd och polisbeskydd.
Året är 1933. Nazisterna kommer till makten i Tyskland.
Vad som hände därefter känner vi alla till: mord, förintelseläger och krig som kostat mer än 55 miljoner människor livet. Det svenska stödet för denna naziregim tog sig många olika uttryck: allt från varmt välkomnande av nazisterna på svensk mark till försäljning av stål som kvickt omvandlades till mördarverktyg.
När jag nu besöker elevernas utställning, imponeras jag av dess professionella utformning, det personliga sättet att närma sig de tragiska människoöden man skildrat på utställningsskärmarna och den insikt om vad vi här velat förtränga i många år.
När jag hör nazisternas stöveltramp i Sverige år 2019, inser jag att våra makthavare inte lärt något av historien. Våra poliser har inte heller lärt något. Efter Nürnbergrättegångarna stod det helt klart att undanflykten ”jag bara följde mina order” inte längre skulle vara en giltig ursäkt för att komma undan det personliga ansvaret. Har våra tjänstemän, myndigheter och poliser inte förstått det än, drygt 70 år efter kriget?
Hittills har varken svenska SS-män eller tyska nazister som sökt sig till Sverige efter kriget åtalats. Inga rättegångar genomfördes.
Nu är vi på väg att svika ännu fler offer för terror, mord och våldtäkter. Snart får vi hit IS-män och IS-kvinnor som helt frivilligt begav sig iväg för att mörda och våldta. Vi publicerar inte deras namn och bilder, vi efterlyser inte offren som trots allt överlevt och skulle kunna vittna. Vi har inte ens lyssnat till de offer som lyckats komma undan eller förts till friheten tack vare spektakulära räddningsaktioner.
När jag ser elevernas utställning om Ravensbrück går mina tankar till de tusentals kristna och yazidiska kvinnor och deras barn, alla offer för IS-terrorn. Vem intervjuar dessa offer? Är vi villiga att erbjuda dem och barnen en plats i vårt samhälle eller är det bara mördarna vi låter komma hit?
En sommar i början av 70-talet liftade jag till södra Europa – det blev drygt 500 mil på vägarna och många möten. Jag var helt inställd på att passera dåvarande Västtyskland så snabbt som möjligt. Min far hade kämpat mot tyskarna under andra världskriget och nådde våren 1945 ända fram till Berlin. Den som bjöd mig på resans längsta lift var en tysk, före detta Wehrmachtsoldat, som under kriget stationerades någonstans vid den dåvarande polsk-tyska gränsen. Han förstod snabbt att jag var jude och jag berättade för honom honom om min fars öde. Vårt drygt 3 timmar långa samtal handlade bland annat om skuld, skam, självbedrägeri, offervilja och tyskarnas ovilja att förstå konsekvenserna av kriget. Vi var båda överens om att nazister aldrig mer bör ges en minsta chans att torgföra sin vidriga ideologi i något av Europas länder.
Sverige har, genom sitt handlande under kriget, sluppit nazismens terrorvälde. Det ger oss dock inte rätten att blunda för vad accepterande av nazister, och andra extremister, i det offentliga rummet leder till. Våra politiker, domare och poliser kan inte längre gömma sig bakom den bekväma frasen ”det hade jag ingen aning om”. Det enda de kan säga är: ”Jag visste mycket väl vad som skulle hända men valde att inte bry mig om det.”
Elevernas utställning om Ravensbrück är ett lysande bidrag i kampen mot historielösheten och naiviteten som präglar våra politikers, de rättsvårdande institutionernas och polismaktens syn på dagens samhällsutveckling. Eleverna uppmanar oss alla att lyssna på offren - blunda inte för deras vittnesmål och omsätt lärdomarna om det förflutna i praktisk handling. Se utställningen och lär av den!

Henryk Rozenberg

Henryk Rozenberg är numera pensionär. Tidigare har han varit informatör och redaktör.
Gå till toppen