Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: ”Man kan fundera över parlamentets legitimitet.”

Bild: Erik Nylund
Nu är det inte ens två veckor kvar innan svenska folket åter manas att bege sig till valurnorna för att där utnyttja ett privilegium och fullgöra en skyldighet: att rösta i valet till Europaparlamentet.
Visst märks det lite grann att ett påstått stort och viktigt val står för dörren, mest av att den offentliga miljön skräpas ner av valaffischer som med mer eller sällan mindre debila budskap uppmanar folket att rösta på just henne eller honom.
Det är märkligt att valaffischer fortfarande förekommer. Det är ett föråldrat medium som knappast längre har något existensberättigande. I tiden före tv, alltså i en avlägsen förhistorisk forntid, då människor inte visste hur överheten såg ut, kanske de hade fog för sig. I dag när vi överöses med bilder och budskap känns valaffischer mera urmodiga än utsvängda jeans och platåskor.
Kanske umgås jag med fel sorts folk för trots alla dessa förmaningar och glada tillrop från våra vanligaste politiker har jag inte lyckats märka någon större entusiasm eller intresse för stundande val.
Den vanligaste reaktionen har varit en vid det här laget ganska härdad indignation inför de ohemula löner och förmåner som de valda kommer att uppbära för att sitta av några år. De framstår som politikens bortskämda goddagspiltar; inte undra på den bitterhet som några tidigare självklara kandidater visade när man tog ifrån dem godispåsen.
Ännu vanligare är en stor likgiltighet, en mental axelryckning, inför detta val där endast en gnutta över hälften av de valberättigade röstade förra gången, för fem år sedan. Med så lågt valdeltagande kan man fundera över parlamentets legitimitet. Det är möjligt att det finns flera skyldiga till bristande folkligt förtroende men huvudparten av ansvaret faller på politikerna själva. Trots en i huvuddrag vänligt inställd press så har Europaparlamentet ännu inte lyckats övertyga särskilt många väljare om att det verkligen behövs annat än som försörjningsinrättning för politiker som annars inte har någonstans att ta vägen.
Om det ska få den demokratiska legitimitet som borde vara självklar för en inrättning med en så väl tilltagen budget måste parlamentet mer än vad som hittills har varit fallet visa att det faktiskt betyder något. Det måste bevisa att det har förbättrat livet för vanligt folk och inte bara komplicerat det genom klåfingriga beslut i frågor som hellre hade behandlats på lokal nivå.
Ännu allvarligare: den fråga där Europaparlamentet och övriga EU-inrättningar har haft möjlighet att visa ledarskap har sjabblats bort. Man har i det stora hela stått handfallen inför flykting- och migrantströmmar istället för att genomdriva en gemensam och bestämd politik. Mycket prat, lite handling.
Jag har svårt att tänka mig att det blir några långa köer framför valurnorna den 26 maj. Det beklagliga är att de berörda nog struntar i det så länge de kan leva sina bekväma och välbetalda liv i Bryssel och Strasbourg.
Gå till toppen