Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Perfekt avrundning av kammarmusiken på Dunkers

Avståndet mellan Göteborg och Helsingborg märktes knappt, när symfoniker från städernas symfoniorkestrar gjorde gemensam sak.

Bild: Wikimedia Commons

HSO möter GSO

KONSERT · KAMMARMUSIK. Hanna Eliasson, violin, Pierre Guis, violin, Tuula Nurmo, viola, Pia Enblom, cello, Pär Enblom, horn och Erika Johansson, viola. Dunkers kulturhus i Helsingborg 12/5.

Vilket passande sätt att avsluta kammarmusiksäsongen på Dunkers kulturhus med Johannes Brahms Stråkkvintett nr 1 i F-dur. Den speciella blandningen av stilla vemod och nyktert musikanteri gjorde att man kände en tacksamhet för alla de fina musikupplevelser som den gångna säsongen givit samtidigt som man redan nu ser fram emot konserterna i höst.
Det kändes som en ynnest att få bada i Brahms genomlysta musik så som de fem musikerna från Helsingborgs symfoniorkester och Göteborgs symfoniker framförde den. De fångade dess lyriska grundton men förföll inte till känslosamhet. Pendlingen mellan det mjukt melodiska och de mer stringenta partierna balanserade man fint.
Att spelet ibland kunde spreta betänkligt må vara dem förlåtet med tanke på avståndet mellan Helsingborg och Göteborg, som måste ha gjort repetitionsarbetet lite besvärligt.
I Wolfgang Amadeus Mozarts Hornkvintett i Ess-dur kunde man skönja en viss återhållsamhet som kanske hade samma ursprung. I den första satsen kändes det som om man inte riktigt hittade varandra i samspelet. Men det försvann i och med den vackra mellansatsen där HSO:s Pär Enblom fick Mozarts förunderligt vackra melodik att blomma ut och finalen blev precis så läckert raffinerad som man kunde förvänta sig.
Som inledning på konserten bjöd de fyra GSO-musikerna på en småtrevligt charmerande raritet, norrmannen Johan Svendsens Stråkkvartett i a-moll. Som ett studiearbete ägde det inte någon större originalitet, utan det påminde om mycket annat som skrevs i Schumanns och Mendelssohns efterföljd.
Mest attraktiva var de två sista satserna med sina mer rytmiskt pregnanta motiv. I scherzot kunde man till exempel ana ett svagt inslag av folkton. Den första satsen hade jag däremot svårt att få grepp om. Det var som om den inte nådde ut över podiekanten, utan mest blev en angelägenhet för musikerna. Som helhet var stråkkvartetten dock en angenäm upplevelse och lagom krävande konsertöppnare.
Gå till toppen