Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Maja Hagerman spanar efter det svenska kulturarvet

Vad är ett folk, frågar sig Maja Hagerman i essäboken ”Trådarna i väven”. Malin Krutmeijer hittar drivna resonemang om historien bland luftiga tankegångar.

Maja Hagerman.Bild: Janerik Henriksson/TT

Maja Hagerman

Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige. Norstedts.

Det så kallade svenska kulturarvet är en het potatis som alltför lätt landar i Sverigedemokraters villiga händer. Där vill författaren och dokumentärfilmaren Maja Hagerman inte att den ska stanna. I boken ”Trådarna i väven” letar hon efter kulturarvet medan hon reser Sverige runt för att hålla föredrag, framför allt om rasbiologi.
Hon besöker hembygdsgårdar, läser på, går på guidade turer och lyssnar på människor hon träffar – och så funderar hon över allt hon upplever ur ett kulturarvsperspektiv. Resultatet är en blandning av reportage och essäistik, där drivna resonemang om historien, och om föreställningar om folk och nation, blandas med ett mått av luftiga tankegångar.
Femtio sidor in i boken förtvivlar jag faktiskt nästan. Texten dignar av menlösa reflektioner. ”Det verkar som om allt tycks blandas samman nu. Men samtidigt som nationsgränser suddas ut, så blir de också tydligare. Gränser går ner och de går upp igen”, skriver Hagerman utan vidare fördjupning apropå id-kontrollerna vid Öresundsbron. Lite senare kommer följande guldkorn: ”det finns så många olika historier, så många olika perspektiv”. Verkligen?
Någon borde ha gått loss med rödpennan bland de här banaliteterna så läsarna inte tröttnar, för så småningom blir det ändå lite åka av och då vill man vara med. En irritation skär genom fluffet när Hagerman inser att Hjalmar Brantings skrivbord står undanstoppat i ett magasin. Det borde ju stå på museum! Och varför är det förresten ingen som har skrivit de svenska fackföreningarnas historia?
Rösträttskampen, arbetarrörelsen och socialdemokratin engagerar henne, och hon drömmer om ”ett museum över demokratiseringen och 1900-talets samhällsbygge”. Vi borde med andra ord sluta behandla hundra år av svensk modernitet så modernistiskt att vi låter den förflyktigas.
Själv har Maja Hagerman, i böcker som ”Det rena landet” och ”Käraste Herman”, föredömligt bidragit till att den svenska rasbiologin inte döljs i en överslätande dimma. Här skriver hon in den som en skamlig del i det svenska kulturarvet, och drar en linje till dagens nazister.
Den svenska inomparlamentariska radikalhögern har som bekant sina rötter i samma grumsiga vatten, men Hagerman lyfter fram en annan förebild, nämligen statsvetenskapsprofessorn Rudolf Kjellén, ilsken motståndare mot allmän och lika rösträtt när det begav sig. I ett tal 1918 gjorde sig Kjellén även skyldig till en bisarr metafor, där kungen är ryttare och folket hans häst: när kungen dör rusar hästen vidare i ”herrelös förvirring”. Bilden återspeglar en protofascistiskt färgad föreställning om folkets beroende av en stark ledare.
Vad Hagerman inte nämner är att Kjellén också ska ha använt begreppet ”folkhem” före Per Albin Hansson – dock självklart inte med samma innebörd. Däremot är hon kritisk till att författarna till ”Sveriges historia: 1920-1965” (Norstedts 2012) inte i större detalj dissekerar idén om ”folket” i folkhemsbegreppet.
Vad är ett folk, frågar hon sig, och att bena i samtida föreställningar om detta är angeläget och hyperintressant. Hennes resonemang om etnicitet är lite famlande, men hon ifrågasätter med rätta det allt vanligare begreppet ”etnisk svensk”. Och hon varnar för vissa antirasistiska gruppers uppfattning att myndigheterna bör föra statistik över olika ”raser” i Sverige, även om det vällovliga syftet är att kartlägga diskriminering.
Hon kommer också med ett eget förslag på hur ett folk kan definieras, byggt på historikern Pierre Rosanvallon som knyter idén om folket till demokratin. Det handlar om en icke-kulturell, icke-etnisk definition där folket, skriver Hagerman, blir till ”genom att inom sig organisera de sociala banden på ett positivt och lagligt sätt”.
Det låter ju sympatiskt, men det blir ändå en rätt tandlös definition i en värld där många människor trots allt definierar sig själva som tillhörande ett folk på andra grunder: kulturella, religiösa, nationella och så vidare. Grunden, menar jag, måste vara att garantera vissa givna rättigheter och lika behandling i förhållande till staten, oavsett var i världen man har sitt ursprung eller om man tillhör en minoritet.
Vad gäller Sverige tycks Hagerman knyta sin demokratiska folk-definition till rösträttskampen, arbetarrörelsen och uppbyggnaden av välfärdsstaten. Hon använder begreppet "folkhemmet" som en beskrivning av en historisk period, vilket är vanligt men vanskligt. Det finns en allmän jargong där folkhemmet har fått dimensionen av ett verkligt, svunnet paradis, när det i själva verket var en ideologisk vision – förvisso med många goda sidor.
Kort sagt så finns det ett litet drag av fetischism hos Hagerman när hon pratar om folkhemmet och demokratin. Det är bara alltför lätt att betrakta dagens svenska demokrati som ett mer eller mindre perfekt slutmål, som vi bara behöver idka lite gammalt hederligt föreningsliv för att upprätthålla. Tvärtom tror jag att man ska vara uppmärksam på signaler om att vi bör högakta och låta oss nöjas med den parlamentariska demokratin såsom den är, då det kan dölja smygande inskränkningar som görs under annat namn.
Gå till toppen