Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Thomas Ganslandt

Ambassadör Thomas Ganslandt har gått bort i en ålder av 76 år efter en lång och svår kamp mot en obotlig nevrologisk sjukdom. Närmast sörjande är livskamraten Karin Sandels, syskonen Charlotte, Conrad och Cecilia med familjer.

Thomas föddes på en gård på Österlen i Skåne och skickades därför till internatskolan Sigtuna Humanistiska Läroverket redan som 12-åring till andra klassen i realskolan. Där utmärkte han sig för gott kamratskap, sin flit och goda studieresultat. Hans studentbetyg var bland de bästa i sin årgång 1961 i hård konkurrens med ett flertal andra spetsbegåvningar.
Han utsågs till klassvärd och höll på ett lysande sätt studenternas tal till rektor, lärare och personal vid skolans avskedsfest för årets studenter.
Värnplikten ledde efter ett par år till att Thomas blev reservofficer i Flygvapnets intendentur, vilket i sig var en kvalificerad utbildning.
För att ta tiden väl tillvara praktiserade han därefter i Paris ett halvår innan påbörjade sina juridiska studier i Lund på hösten 1963. Siktet var redan då inställt på en karriär på utrikesdepartementet.
Efter bara tre års studier avlade han en juris kandidatexamen med i stort sett högsta betyg i samtliga ämnen.
Thomas antogs redan 1966 som attaché på UD. Första utlandsposteringen var som ambassadsekreterare i Washington 1967-68, sedan Nairobi 1969-72 och därefter åter till UD i Stockholm som departementssekreterare.
Efter att ha tjänstgjort först i Budapest och sedan i Belgrad mellan 1976 till 1984 tjänstgjorde han som kansliråd på politiska avdelningen i Stockholm fram till 1991.
Efter fem år som minister i Haag mellan 1992 till 1997 nådde Thomas sitt mål att bli beskickningschef då han utnämndes till ambassadör i Kuwait med sidoackreditering i Bahrein, Quatar och UAE.
Sista posten var som ambassadör på Mellanöstern enheten mellan 2001 och 2003 med placering i Stockholm.
I Stockholm började en ny fas i Thomas liv då han träffade sin livskamrat Karin efter att ha varit en inbiten ungkarl under större delen av sitt liv. Tyvärr förkortades hans liv av sjukdomen. Under den långa och plågsamma sjukdomsperioden gav Karin honom ett ovärderligt stöd.
Thomas var en mycket uppskattad, plikttrogen och kunnig kollega och i alla delar en gedigen person av den gamla stammen i ordets bästa bemärkelse. Vi beklagar att han inte fick njuta fullt ut under ”the golden years” och att ha mist en god kollega och kär vän. Våra tankar går till Karin och Thomas familj.
Frank Belfrage för kollegorna
Carl Malmaeus för vännerna
Gå till toppen