Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mattias Oscarsson: Cannes klättrar mot jämlikhet

Festivalen siktar på att nå en 50/50-fördelning av manliga och kvinnliga regissörer. Det är långt kvar, men Cannes tycks åtminstone ta frågan på stort allvar, rapporterar Mattias Oscarsson.

Årets officiella affisch på Cannesfestivalen: Agnès Varda under en filminspelning 1954.Bild: Cannes Filmfestival
En kvinna tittar i en filmkamera, högt uppe på en ställning. För att nå ända upp till ögonhöjd med kameraobjektivet står hon på en manlig assistents rygg. Det ser akrobatiskt och ganska farligt ut.
Det är svårt att undgå den ambivalenta symboliken i årets affisch för Cannesfestivalen. Här är kvinnan boss, mannen bokstavligen underordnad. Å andra sidan kan hon inte nå ända upp utan hans hjälp. Tolka bilden som du vill.
Affischen är en hyllning till franska nya vågen-legendaren Agnès Varda som gick bort tidigare i våras, 90 år gammal. Fotografiet är taget under inspelningen av hennes första långfilm ”La Pointe–Courte” år 1954. Mig veterligen har Cannesfestivalen aldrig tidigare haft en kvinnlig regissör som affischstjärna, däremot ofta kvinnliga skådespelare som Marilyn Monroe och Claudia Cardinale och då alltid i glamourösa poser. I Cannes har kvinnor först och främst varit objekt i kamerans sökare. För många är själva sinnebilden av festivalen horderna av flickfotografer på stränderna. De tillhör en förgången era. Fortfarande gäller dock kravet på högklackat på röda mattan, vilket i fjor fick Kristen Stewart att slänga sina skor i protest och vandra in barfota i festivalpalatset.
Men förändringens vindar blåser, och med affischen känns det som att Cannesfestivalen vill visa att polletten har trillat ner.
Pressen har varit hård på Cannes sedan år 2012, då festivalgeneralen Thierry Fremaux tycktes tagen på sängen över stormen som utbröt då inte en enda kvinnlig regissör blev uttagen till tävlingen om Guldpalmen. Han försökte skaka av sig kritiken med att ”det är ett branschproblem” och att festivalen inte kvoterar utan bara ”väljer de bästa filmerna”.
Det första stämmer (i amerikansk filmindustri, exempelvis, görs drygt 90 procent av filmerna av män). Det andra var, och är, en lögn. Festivalen kvoterar på andra sätt. Exempelvis geografiskt för maximal uppmärksamhet (några tävlingsfilmer från USA, några från Asien, alltid en från Italien – och ohemult många från Frankrike).
Efter metoo växte protesterna till orkanstyrka. Festivalen år 2018 blev en kraftfull manifestation för en bättre representation av kvinnliga regissörer. Hollywoodstjärnor som Kristen Stewart och Cate Blanchett gick i täten, och även Svenska filminstitutets vd Anna Serner och franska kulturministern Françoise Nyssen. I slutet av festivalen undertecknade Frémaux ett dokument om att festivalen skulle försöka uppnå en 50/50-fördelning av manliga och kvinnliga regissörer till år 2020.
Så hur har arbetet gått hittills?
I år tävlar fyra kvinnliga regissörer om Guldpalmen, tre fransyskor (Mati Diop, Céline Sciamma och Justine Triet) och en österrikiska (Jessica Hausner).
Antalet män: 19.
Tar man med alla filmer – i Cannes finns det flera sidosektioner – blir siffrorna något bättre och kvinnorna utgör 27,5 procent. Vilket faktiskt är en bättre siffra än vad man i förstone kan tro, då det ligger ungefär i nivå med könsfördelningen vad gäller de inskickade bidragen (26 procent var från kvinnliga regissörer). Dessutom utgörs nu festivalens urvalskommitté av lika många kvinnor som män.
Bara det att siffror och statistik kommuniceras är en stor kursändring; fram tills för bara några år sedan var Cannesfestivalen en institution lika nyckfull, konservativ och förborgad som Svenska Akademien innan den kollapsade. Och till stor del en herrklubb, vilket lett till att bara en kvinna någonsin fått Guldpalmen under 72 festivaler, Jane Campion för ”Pianot” år 1993. Inte ens Varda fick alltså en.
Gå till toppen