Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vardagen bränner mest hos debutanterna Zara Kjellner och Yrsa Keysendal

Fragmentarisk prosa och nuets tidlöshet förenar debutböckerna ”Manhattan” och ”Friläge”. Anna Lundvik läser två romanförfattare som skriver starkt om det som verkar oviktigt.

Zara Kjellner

Manhattan. 10TAL Bok.

Yrsa Keysendal

Friläge. Brombergs förlag.

Yrsa Keysendal är född 1992.Bild: Eveline Eliasson
Zara Kjellners debutroman ”Manhattan” utspelar sig i Stockholm under en kvalmig och het sommar och höst. Huvudpersonen Sonia berättar i presens om hur hon flackar mellan sin allvarligt sjuka mamma, pojkvännen Diego, älskaren Emanuel och jobbet på Lindex. Porrbiografen Manhattan lyser i mörkret och jagets verbalisering av nuet gör anspråk på att vara av yttersta vikt. I en lyrisk ström av bilder murar den fragmentariska prosan upp klassiskt feministiska teman, som moderskap, sexualitet och mäns våld mot kvinnor.
Samtidigt kommer Yrsa Keysendals debutroman ”Friläge”, som likt ”Manhattan” är skriven med första person presens-berättare och korta, fragmentariska stycken. Men även om romanerna påminner om varandra stilistiskt är de högst olika: där Kjellner suggererar, ser samband och låter intryck speglas i varandra, bygger Keysendal en intrig genom småstadens fiskpinnsos och bandsågsslammer. Dessutom snålar Kjellner inte med samtidsmarkörerna, medan Keysendal detaljrikt målar upp ett sent 80- och tidigt 90-tal. De skilda miljöerna är mer än bara kulisser och attribut, de är förutsättningar för hur texterna fungerar och vad de skildrar.
”Friläge” är en historia om hur människor ofrånkomligen blir varandras livsöden. Huvudpersonen Anna växlar mellan att känna öm samhörighet med grannflickan Linda och att trakassera henne. Mellan Annas mamma och Lindas pappa pågår samtidigt en smärtsam kärlekshistoria. Genom Keysendals väl bemästrade barnperspektiv, där läsaren förstår mer än jaget, blir romanens första del ett engagerande drama. I del två och tre är flickorna vuxna, men barnaårens elakheter slår tillbaka. Ja, här blottas människor som i grunden är ofria, oförmögna att göra sig kvitt det förflutna.
Det finns något med hur romanerna förhåller sig till tid som är besläktat. Rent allmänt brukar presens anses skapa en större närvarokänsla. Men presens känns också ofta, som här, klaustrofobiskt. Det ger sken av ett nu som inte går att ordna linjärt – man är så att säga instängd i nuet – och stämningarna blir tryckande. Presens kan också beteckna vanor, och både Keysendal och Kjellner skiftar flitigt mellan den förhöjda närvaron å ena sidan, och vanan å den andra. I vanan, eller tillståndet, dras nuet ut och förlängs, och blir således än mer ofrånkomligt. I synnerhet ”Manhattan” dröjer med poetiska gester i tillståndet. Samtidigt tycks dessa presens egentligen redan ha varit. Upplevelsen av tiden ger effekten att sommaren i ”Manhattan” och barndomen i ”Friläge” framstår som eviga, de kan inte förpassas till det förflutna. Och det är starkt.
”Friläge” och ”Manhattan” är alltså båda fina debuter, men de har också brister. Det är något som skaver i berättarnas distanserade röster och deras kaotiska handlingar. Jag kan inte komma ifrån känslan av att vissa element i ”Manhattan” är ditklistrade främst för att skapa en historia som berättigar romanen. Även i ”Friläge” blir det dramatiska skeendet i bokens mittparti inte fullt så levande som den första delens komplicerade, men vardagliga, sociala spel.
Klart är att de sorgligaste saker som kan hända i ett liv inte nödvändigtvis är de som blir mest rörande eller intellektuellt intressanta i litteraturen. I både Kjellners och Keysendals fall är det de på ytan mindre storslagna skeendena som bränner mest.
Gå till toppen