Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Franska Alice Zeniter: ”Farfar var en harki”

Alice Zeniter har öst ur tystnaderna, de samhälleliga såväl som den egna familjens, för att spinna en bred historisk släktroman kring ett fortfarande oläkt sår: kriget i Algeriet. Ändå handlar hennes berättelse om Frankrike just nu.

Först som 25-åring reste Alice Zeniter till Algeriet. Precis som Naïma i hennes roman var hon rädd för att bli straffad på grund av att hennes farfar hade samarbetat med fransmännen.Bild: Fredrik Sandberg/TT
De mest otroliga detaljerna är hämtade från verkligheten. Den inledande berättelsen om hur Ali, i en algerisk bergsby, grundlägger släktens rikedom och lokala olivoljeproduktion efter att ha fiskat upp en kringdrivande olivpress ur floden kommer från hennes farfars liv. Det var i alla fall så den berättades för henne.
– Hela min familjs historia finns i den här boken. Men hade jag bara skrivit den hade det blivit högst tio sidor, säger Alice Zeniter nu.
Den nära 400 sidor långa ”Konsten att förlora” är en fiktion utbroderad kring de vrakspillror till familjehistoria som hon har ärvt.
Alice Zeniter slår sig inte för bröstet för att ha upptäckt något nytt, tvärtom. Dokumentation av kriget i Algeriet finns, konstaterar hon, men fackböckerna når bara ett fåtal redan frälsta. Den franska okunskapen är stor, även hon själv var en del av den. Skönlitteraturen om ämnet är dessutom, med undantag för exempelvis Assia Djebar, ofta skriven av ”les pieds-noirs”, det vill säga de fransmän som bodde i Algeriet, eller av deras ättlingar, framhåller hon.
– Där är araberna, eller kabylerna, bara personer i bakgrunden, de är aldrig huvudpersoner, de finns där, men det är inte deras historia som berättas, jag ville berätta deras historia.
Alice Zeniter rullar sina egna cigaretter och röker mellan intervjuerna på förlaget på Sveavägen i Stockholm. Hon har en examen i teatervetenskap från elitskolan École normale supérieure i Paris och romandebuterade redan som 16-åring. I dag är hon 33 år, författare till fyra romaner, och bor i Bretagne. Hon driver sin egen barnteatergrupp, L'Entente Cordiale, för vilken hon både skriver och regisserar.
Med ”Konsten att förlora”, var målet redan från början att nå ut brett, vilket hon också gjort, med en historia om en ”harki” och hans ättlingar. Harki, benämningen på algerier som på olika sätt samarbetade med fransmännen i Algeriet, är fortfarande i dag inget man trycker på visitkortet. ”Min farfar var en harki”, säger Alice Zeniter – egentligen är hela romanen ett försök att nyansera och förklara vad det kan betyda.
– I Algeriet har man fortsatt att betrakta harkis som förrädare. Där finns en närmast galen retorik, som vore det ett shakespeareanskt namn för elaking. Och i Frankrike finns det nationalister som ser harkis som bevis för att kolonialismen var en bra sak, som att de infödda tog fransmännens parti.
I sin kabyliska olivlund står romanens Ali klämd mellan två våldsamma krafter: å enda sidan den franska armén och dess övervåld å andra sidan den algeriska självständighetsrörelsen FLN som begår terrorattentat för att nå dit man vill.
– I vittnesmålen hade jag läst att det nästan var som en balett med de olika grupper som kom till bergsbyarna och frågade: ”Är ni med eller emot oss?”
– Det fanns ingen oskyldig hjälte som man hade lust att följa av övertygelse eller ideologi, det fanns hela tiden hot och rädsla och frågan var ”vad är det som kan rädda oss nu?”
Läsaren följer Ali som, av rädsla för repressalier från sina landsmän, tvingas fly med familjen till ett Frankrike som inte vill ha dem. En djupt deprimerande lägertillvaro övergår i betongförort och tungt fabriksarbete i Normandie där den så småningom vuxne sonen skäms både över faderns sociala degradering och över att han aldrig slogs tillsammans med självständighetsrörelsen. Men Alice Zeniter inkluderar också den tredje generationen, Naïma, vars Paristillvaro på ett tjusigt konstgalleri påverkas av attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och konsertlokalen Bataclan.
– Jag kunde inte skriva om vad det betyder i dag att vara släkt med en algerier utan att ta med detta. Även om jag tänker på mig själv som individ finns det folk som tänker på oss som en grupp.
I dagens Frankrike pågår ett slags minnenas krig kring det som hände i Algeriet, konstaterar Zeniter. Men under ett biblioteksframträdande bevittnade hon i stället något annat: bland åhörarna fanns en före detta militant FLN-kämpe, en harki och en pied-noir, tre vanligtvis svårförenliga parter, som kunde känna igen sig i hennes roman. De diskuterade den i samförstånd.
Alice Zeniter, som fick uppleva kraften i sin egen fiktion, trodde knappt sina ögon.
– Jag sade till mig själv att ”jag måste ta en bild för att föreviga detta”.
Fakta

Alice Zeniter

Född: 1986 i Clamart, Normandie.

Bor: Utanför kuststaden Paimpol i Bretagne.

Bakgrund: Har en examen i teatervetenskap från École normale supérieure.

Sysselsättning: Författare och regissör.

Böcker: Har givit ut fyra romaner, varav "Konsten att förlora" är den första som blir översatt till svenska.

Fakta

"Pieds-noirs" och "harkis"

"Pieds-noirs": Fransmän som bodde i Algeriet före självständigheten. Själva ordet brukar förklaras med att franska militärer som kom till Algeriet under 1800-talet bar svarta skor. Efter självständigheten 1962 evakuerades cirka en miljon pieds-noirs till Frankrike. Många av dem kände sig varken hemma i Algeriet eller Frankrike.

"Harkis": Algerier som stred för den franska armén mot självständighet. Även civila kunde bli betraktade som harkis. Efter självständigheten i Algeriet stämplades de som förrädare och cirka 100 000 av dem dödades. De som lyckades fly till Frankrike hamnade i militära läger och fortfarande i dag slåss deras ättlingar för ett erkännande från den franska staten.

Källor: NE, Larousse, France tv-éducation.

Gå till toppen