Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bach med elektroniska filter i skuggan av Jóhannssons död

Víkingur Ólafsson arbetar om Bach, och Hanna Höglund är förtjust.

Bild: Ari Magg

Víkingur Ólafsson

KLASSISKT. Bach Reworks/ Part 2.

Hela Island klingar på pianisten Víkingur Ólafssons senaste ep där han gör nytolkningar av Johann Sebastian Bach, tillsammans med kompositörer som Hildur Gudnadottir, Skuli Sverrisson och Ryuichi Sakamoto.
Det är Bach med atmosfäriska, elektroniska filter men framför allt musik i skuggan av sorgen efter den bortgångne vännen, musikern och gränsöverskridande tonsättaren Jóhann Jóhannsson som även den första delen av ”Bach reworks” var tillägnad till.
Ändå känns det här aldrig som ett monument, och det kommer sig delvis av själva nättheten i ep-formatet. Spåren med det mest storstilade anslaget, romantisk rynka-pannan-Bach, är Sverrissons ”Kyriena” med sina oändliga arpeggion liksom den episkt långsamma gambafeelingen i Gudnadottirs ”Minor c variation”.
Men det allra bästa, magiska, är när Víkingur spelar själv. Det inledande preludiet i G-dur är en hoppfullare kusin till c-mollpreludiet från förra ep:n, inspelat blott en månad efter Jóhannssons bortgång i en överdos. Men det är som att sorgearbetet ändrat karaktär nu, för det här är Bach som speldosa. Man hör varje nedslag, varje tangenttryck. Det är aldrig stora åthävor, bara dämpade dragningar, extremt närmickat. Det känns som att sitta inne i pianot som är av ståmodell, lika udda som självklart. Tystare och intimare än så blir inte Bach. Och här slutar allt i sprucken dur.
Gå till toppen