Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Levan Akin: Vi hade livvakter under inspelningen

Den svenske filmregissören åkte till släktens Georgien för att göra en film om homosexuella folkdansare. En farlig idé i ett av Europas mest homofobiska länder.
– Vi har avsatt pengar i budget för att kunna hjälpa skådespelarna att lämna landet om de känner sig otrygga, säger Levan Akin.
Nu tävlar "And then we danced" som den enda svenska långfilmen på årets Cannesfestival.

Levan Gelbakhiani spelar huvudrollen i Levan Akins "And then we danced" som skildrar homosexuella manliga dansare i Georgien.Bild: Tri Art Film
Den 17 maj 2013 anordnades den första Pride-paraden någonsin i Tbilisi, Georgiens huvudstad. Kring 50 personer deltog.
Den lilla paraden attackerades av en våldsam mobb på tusentals personer, med plakat som "Vi behöver inte Sodom och Gomorrah". Uppviglare var den ortodoxa kyrkans överhuvud i landet, Patriark Ilia ll, som hade vädjat till myndigheterna om att Pride-paraden skulle stoppas eftersom homosexualitet är "en sjukdom".
– Homofobi finns överallt, men det som överraskade mig var att motattacken var så organiserad. Filmklippen från händelsen är som en zombiefilm – de väller fram, säger regissören Levan Akin när jag träffar honom under Cannesfestivalen.
– Jag skämdes. Jag har alltid sett Georgien som ett ganska tolerant och öppet land. Men Georgien är också ett land som har blivit erövrat många gånger under historien – av turkar, av iranier, av ryssar. De har ett starkt behov av en nationalidentitet. Allt som de anser hotar den – bögar, exempelvis – är de emot.
Levan Akin, 39 år gammal, föddes och växte upp i Tumba. Men föräldrarna har rötter i Georgien. När han var liten åkte familjen ofta till landet, då en del av Sovjetunionen, för långa vistelser. Levan Akin och hans syster var också med i pionjärerna, kommunisternas scoutliknande ungdomsorganisation.
– Jag har alltid velat göra en film i landet, och jag älskar georgiska filmare, säger Levan Akin och nämner namn som Otar Iosseliani, Tengiz Abuladzes och legendariske Sergej Parajanov.
Händelserna på Pride-paraden inspirerade till "And then we danced", uttagen till sidosektionen Quinzaine des Réalisateurs och den enda svenska långfilmen som fått en tävlingsplats på årets Cannesfestival.
Levan Akin.Bild: Tri Art Film
Filmen skildrar ungdomar som tränar georgisk folkdans i Tblisi, en patriotisk konstform med mycket machoposer, tuppfajter och militärisk disciplin. "Alldeles för mjuka rörelser – du ska vara hård som nagel!" och "kom ihåg att dansen är nationens själ!" ryter dansläraren i filmen. Men två av de manliga dansarna förälskar sig i varandra. En passion som är så tabu att de har svårt att artikulera den i ord, och istället använder dansen som uttrycksform.
– Det som dansläraren säger har jag tagit från verkligheten, när jag gjorde research i Georgien. Det var fascinerande för mig hur strikt det var. Det är ganska lustigt om du jämför med dansare i västvärlden där det snarast är en norm att var homosexuell, säger Levan Akin.
Den georgiska folkdansen var ursprungligen mer mjuk och följsam.
– Men under Sovjettiden blev den allt mer maskulin. Jag tror att det hänger ihop med kommunismens syn på homosexualitet. Parajanov blev ju fängslad för att han var gay.
Varför just dans för att berätta en homosexuell kärlekshistoria?
– Dans är väldigt populärt i Georgien, det är att sätt att umgås. När folk träffas så dansar de. Och det är mycket mer visuellt än om filmen skulle utspela sig i en annan manlig miljö, säg på en bilfirma.
Filmen är inspelad i befintliga miljöer i Tblisi, och många av de medverkande är amatörskådespelare, eller spelar helt enkelt sig själva. Det homosexuella kärlekstemat innebar att det svenska filmteamet jobbade i ett fientligt klimat. Den georgiske koreografen som har gjort alla dansrutinerna till filmen vågar inte skylta med sitt namn i eftertexterna.
– Vi hade livvakter varje dag. Vi blev hotade. Och vi fick ingen hjälp av några myndigheter eller danskompanier. Vi har avsatt pengar i budgeten för kunna hjälpa de medverkande att lämna landet om de känner sig otrygga.
Kommer "And then we danced" att visas i Georgien?
– Jag hoppas verkligen det. Och det är bra att den är uttagen till Cannes. Det ger filmen en internationell legitimitet.
Filmen skiljer sig från Levan Akins tidigare verk. Debuten "Katinkas kalas" (2012) var en elegant filmad historia i långa tagningar och med en lös handling. "Cirkeln" (2015) var en påkostad ungdomsfantasyfilm som floppade. "And then we danced" är istället en kärleksfilm gjord med handhållen kamera i rå, neorealistisk stil.
– Tidigare tyckte jag att handkamera var ett billigt knep. Det blir mer nervigt per automatik och det är lättare att slarva med personregin. Det blir lätt fejkautentiskt, fejkdjupt. Jag har vägrat handkamera tidigare – men den här berättelsen krävde det.
”Cirkeln” finansierades delvis av Benny Andersson från Abba. Och han är med även på ett hörn i "And then we danced". Under ett party med de unga dansarna spelas ”Take a chance on me” på högsta volym.
– Det var faktiskt de georgiska skådespelarna som satte på låten själva! Abba är väldigt populära i landet. Under Sovjettiden var det väldigt få västerländska konserter som visades på tv, och en av dem var ett Abba-framträdande i Australien. Konserten gick varje jul, och blev lite som Kalle Anka. Går du på ett bröllop i Georgien – då spelar de Abba.

Fakta: Levan Akin

Född: 1979 i Stockholm.
Bakgrund: Har georgiska rötter. Började sin filmkarriär som assistent. Tilldelades två priser på Hamburgs filmfestival 2008 för kortfilmen "De sista sakerna", som gjordes i samarbete med Erika Stark.
Har gjort för tv: Regisserat avsnitt av "Livet i Fagervik", "Anno 1790" och "Äkta människor".
För vita duken: Långfilmsdebuterade med "Katinkas kalas" 2012. Har också regisserat "Cirkeln" (2015) och "And then we danced" som visas i kategorin Quinzaine des Réalisateurs på filmfestivalen i Cannes.
Gå till toppen