Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Annika Strandhäll har gjort sitt.

Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister. Men hur länge?Bild: Simon Rehnström/SvD/TT
Centern avvaktar i affären Annika Strandhäll. Centerledaren Annie Lööf vill inte sätta ned foten förrän KU, riksdagens konstitutionsutskott, är klar med sin granskning av den infekterade historien. Däremot väljer Liberalerna – det andra borgerliga partiet som budgetsamarbetar med den rödgröna regeringen – att stödja Moderaternas krav på att riksdagen uttalar en misstroendeförklaring mot ministern.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har verkligen gjort en slät figur. För att uttrycka det milt.
I slutet av april förra året gav hon Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler, en erkänt skicklig förvaltningschef, sparken. Av politiska skäl. Till och med vänsterledaren Jonas Sjöstedt medger nu att Begler fick gå som syndabock – för att regeringen pressat myndigheten att få ned de höga sjuktalen och sedan, när valet i höstas närmade sig, inte vågade möta väljarna i allmänhet och i synnerhet de människor som fallit mellan stolarna och blivit utan ersättning.
Och det är värre än så. När Strandhäll senare skulle förklara varför Begler tvingats bort kom hon med olika, snurriga förklaringar. Flera källor beskyller ministern för att ha vilselett KU. Möjligen en fin omskrivning för att hon ska ha ljugit inför granskningsorganet.
L-ledaren Jan Björklund förklarade på fredagen varför hans parti stöder M-kravet på Strandhälls avgång trots samarbetet med Löfvenregeringen – och påminde om vad saken gäller:
”Vi är överens om budgetsamarbetet och om 73 punkter på olika reformer som ska genomföras i Sverige. Vi är inte överens om att Liberalerna ska rädda kvar statsråd som begår tjänstefel i sin ämbetsutövning.”
Ord och inga visor från en barsk Björklund. L-ledaren kände sig kanske tvungen, för att inför EU-valet visa att hans parti är en del av oppositionen. Och för att visa att han själv inte är statsministerns knähund.
Visst kunde Moderaternas Ulf Kristersson ha väntat med sin framstöt om misstroende tills KU var klar med sin granskning. Så är det. Men Kristerssons hetta vid gröten skvallrar om att även M behöver hävda sig i valkampen. Andra partier, som KD och SD, tar för sig i opinionsmätningarna.
Om Stefan Löfven (S) hade varit en handlingskraftig och förekommande statsminister, då hade han redan lyft ut sin socialförsäkringsminister. Strandhäll har gjort sig omöjlig som statsråd, låt vara att hon kan ha agerat som hon gjort i ett försök att skona regeringen. Med eller utan statsministerns uttryckliga gillande.
Löfven har redan petat Strandhäll en gång, på sätt och vis. När statsministern i januari i år läste upp sin regeringsförklaring och presenterade nya statsråd desavouerade han halvt om halvt Annika Strandhäll. Trots att hon i ett och ett halvt år vikarierat som socialminister och sedan 2014 varit departementschef, blev hon ”bara” socialförsäkringsminister. Lena Hallengren tog över som socialminister och chef på socialdepartementet. Nog var det en fingervisning.
Ett alternativ är att Annika Strandhäll själv väljer att avgå. Då hade nog både regering och stödpartier pustat ut.
Gå till toppen