Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”StM” är en dekorativ motståndsakt som speglar vår tid

Ofelia Jarl Ortegas soloprojekt ”StM” är upptaget av kroppen som objekt. Malena Forsare tycker mer om föreställningen ju längre den pågår.

Ofelia Jarl Ortega i föreställningen ”StM”.Bild: Gustaf Iziamo

StM

Av och med Ofelia Jarl Ortega. Ljus: Christoffer Lloyd, Ofelia Jarl Ortega. Inkonst, 16/5.

Ett solo är inte ett solo, skriver koreografen Ofelia Jarl Ortega i programtexten till sitt nya verk ”StM”. Hon syftar på raden av personer som indirekt bidragit till att den timslånga dansföreställningen blivit vad den blivit. Nej, det förstås: ingen av oss är en isolerad entitet och ingenting av det vi gör är avskuret från andras handlingar eller intentioner, även om det kan upplevas så ibland. I det här fallet har koreografen dock valt att skapa det mesta på egen hand: förutom koncept, koreografi och dans, även kostym, scenrum, musik. Så mer solo än så här kan det knappast bli.
På det vita scengolvet och under ett skärskådande strålkastarljus rör sig Ofelia Jarl Ortega också påfallande singulärt. Rytmiska loopar körs om och om igen; entoniga syntslingor ligger utspridda över ljudmattan. En kvinna promenerar in i knallgula byxor med markerade höfter och utskjutande armar: det är som om kroppen söker positioner för att låta betraktarens blick kroka fast just där. Som om scenen föreställer en catwalk och vi är där för att, ja just: glo. Den unga kvinnan gör sig behagfull som kvinnor alltid lärt sig att göra sig behagfulla, men i ansiktets mikroburlesker spelar hon oss ett spratt.
Länge är dansen så upptagen av den egna kroppen som objekt att min egen blick värjer sig. Två armar resta upp i luften med handflatorna diggande mot taket; en rumpa som svänger i takt. Publiken tittar och tittar; jag kommer på mig att längta efter fler konstnärers infallsvinklar på materialet, en kompositörs känslighet för rummets resonans inte minst. Men jag tycker mer om ”StM” ju längre verket pågår, inte minst mot slutet när stämningen blir poppigt glad, rörelserna vecklar ut sig i utfall och kroppen hoppar bakåt i studsig zick-zack. Här nyttjas lekfullheten som ett sätt att undfly och laborera med blickens makt.
Ett solo är inte ett solo, också av det skälet att det speglar rörelser i samhället. Den här performativa enmanstimmen går att läsa som en spegel av vår egen tid, som präglas starkt av jagets hyperexponeringar i sociala medier. I digitala bildflöden arrangerar vi oss för varandra i form av poser och stilleben; vissa av oss deltar bara som hungrig publik. Därmed kan ”StM” tolkas som ett svar på blickens begär i de digitala ljusens era. Eller som en dekorativ motståndsakt.
Gå till toppen