Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Thomas Millroth: Än en gång är det tydligt vilken tung aktör Konsthögskolan är

Årsutställningen är precis så spretig som den ska vara. Tänk om alla de här talangerna hamnade på Malmös gallerier! Vilket oslagbart konstliv vi skulle få, skriver Thomas Millroth.

Karoline Sætre vid sitt verk ”Displaced remains”.Bild: Ingemar D Kristiansen
Konsthögskolans nya lokaler är ett öppet torg. Men det är bakom ateljéernas dörrar överraskningarna väntar. Som Karin Lindsténs video ”We meet in the full moon and fight, introducing the wrestlers Victoria Benedictsson and Anne Sexton.” Jo, ni läste rätt: i en trolsk bokskog fylld av citat från Sexton och Benedictsson går de två lös på varandra i brottartrikåer och morgonrockar. Ingen vinner, men det är stor bildpoesi – och crazy.
Eleverna på Konsthögskolan skiftar material och uttryck friare än på något galleri. Ljudkonsten har det rätt trångt i dag då snabbkonsumerade bilder prioriteras. Den kräver teknik, tid och tålamod. Men här hörs den minsann. Mads Kristian Frøslev har installerat fyra högtalare i en kal föreläsningssal. Brus möter toner, nästan ohörbara upplösningar tävlar med naturljud, fragment av melodier förenas med atonala klanger i en labyrintisk komposition. Rannveig Jónsdóttir är handfastare men inte mindre musikalisk, när hon tar mig till sjöss med mullrande båtmotor. Väderleksrapporterna skvallrar om dåligt väder och verket skapar sug i maggropen.
Hur är det med Konsthögskolan och tiden? Naturligtvis reflekterar arbetena dagens debatt, men på ett annat vis än rubrikerna i en dagstidning. Till exempel de självcentrerade verken får mig att tänka på senaste årens debatter om hur autofiktionen kan eller får stämma med verkligheten. Erland Rødsten lyckas göra artists’ books i denna självspeglande anda genom att binda in utnötta eller urväxta kläder från garderoben. Nu är hans samlade ungdomsplagg i bokformat beredda att utmana Strindberg och andra egon i bokhyllan. Elisabet Anna Kristjánsdóttir kopierar gamla funna svartvita fotonegativ och monterar dem vackert på en spaljé framför ateljéns ljusa fönster. Alla foton av barn och lägenheter är så kärleksfullt behandlade att de ser ut att komma från hennes egna familjealbum. Men nej, här är fiktionen viktigare än någon sanning.
Målningar av Erik Uddén.Bild: Ingemar D Kristiansen
Egentligen överraskar de små detaljerna mer än övergripande idéer. De uppstudsiga tecknen i Erik Uddéns stora målningar till exempel, eller Gabriel Karlssons skulpterade fingrar som sticker upp ur oformliga klumpar i vit porslinslera. För att inte tala om Mariella Ottossons glassköra installation av restmaterial på ateljégolvet, likt ett språk som just förvandlats till väntande tystnad.
Naturligtvis märks också oron för klimat, natur och miljö. I ateljéerna gestaltas skånska vulkaner, andalusiska bikupor, ömtåliga djur och växter. Hotet är mycket närvarande, men i stort sett påminner det mig mer om Harry Martinson och Werner Aspenström än pamfletter från miljökämpar och djurrättsaktivister.
Fakta

Helgtips

”Den danska fotoboken 1919-2019”, Malmö konsthall, Mellanrummet, t o m 9/6.

Danska Julie Sass behärskar den abstrakta traditionen där bild och skrift förenas i lätta texturer av rymd och rörelse med utsökt känsla för material och grafiska tekniker. Tryck och böcker visas på Ekely, Istedgade 51 c, Köpenhamn, t o m 4/6.

Hör också Karoline Sætres earthwork ”Displaced remains” till samma krets? Hon har placerat om jord från två platser i staden till sin ateljé, och nu vilar den vackert exponerad i en behållare. På ett regelverk har hon monterat dokumenterande foton, och fyndorterna är markerade med datumplaketter. Det är lätt att tolka verket som att naturen måste räddas. Men konsten har ju en lång autonom, jag vill nästan säga ekologisk, historia. I land art och arte povera skulle naturen skonas. Det är nog mer i den eftertänksamma andan Sætre arbetar.
Årsutställningen är precis så spretig som den ska vara. Det slår mig hur fria eleverna är till både varandra och sina lärare, och inte minst hur de har egna röster i det samtida konstlivet. Än en gång är det tydligt vilken tung aktör Konsthögskolan är – i Malmö förstås, men inte bara här. Jag har nämnt några namn: det finns ju många fler som jag vill följa de närmsta åren då de möter sin publik utanför båghallarna. Drömmen vore att det fanns så många gallerier i Malmö att allt hände här. Vilket oslagbart konstliv vi skulle få.
Årsutställning, Konsthögskolan, Malmö, Båghallarna, Föraregatan 4, tom 26/5.
Gå till toppen