Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Maria Maunsbach: En MFF-klapp på kinden – och jag kände mig fulländad

Över en öl på Nobes hamnade jag i samma sällskap som en grupp MFF-män. De berättade att gruppen MFF-twitter haft en diskussion om bra Malmöromaner och att min bok, Bara ha roligt, hade nämnts på fjärde plats. Där låg jag i topp med Malmöklassiker som Yarden och Underdog. Jag blev så oerhört, barnsligt glad – att det var just dessa MFF-herrar som gjort listan gjorde det genast till något av de finaste omdömen jag fått.

MFF-klacken. Arkivbild.Bild: MATHILDA AHLBERG
Min brors pappa var så himmelsblå som det går att bli och i många år, särskilt i mina tonår, gick han och jag på fotboll ihop. Vi stod i klacken, hade våra halsdukar. En korv och en cola. För mig var det en fristad, en plats där allt det tonåriga i mig kunde få leva ut. Jag förstod absolut ingenting om fotboll – men det spelade ingen roll. Det var ljuvligt ändå. Min brors pappa, Roger, förstod allt, visste allt, kunde allt. Rorra, han kände vinster och förluster i kroppen som ingen annan.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen