Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Maria Maunsbach: En MFF-klapp på kinden – och jag kände mig fulländad

Över en öl på Nobes hamnade jag i samma sällskap som en grupp MFF-män. De berättade att gruppen MFF-twitter haft en diskussion om bra Malmöromaner och att min bok, Bara ha roligt, hade nämnts på fjärde plats. Där låg jag i topp med Malmöklassiker som Yarden och Underdog. Jag blev så oerhört, barnsligt glad – att det var just dessa MFF-herrar som gjort listan gjorde det genast till något av de finaste omdömen jag fått.

MFF-klacken. Arkivbild.Bild: MATHILDA AHLBERG
Detta är en text av en fristående krönikör. Åsikterna är skribentens egna.
Min brors pappa var så himmelsblå som det går att bli och i många år, särskilt i mina tonår, gick han och jag på fotboll ihop. Vi stod i klacken, hade våra halsdukar. En korv och en cola. För mig var det en fristad, en plats där allt det tonåriga i mig kunde få leva ut. Jag förstod absolut ingenting om fotboll – men det spelade ingen roll. Det var ljuvligt ändå. Min brors pappa, Roger, förstod allt, visste allt, kunde allt. Rorra, han kände vinster och förluster i kroppen som ingen annan.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen