Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ingen är så svartsynt som Thomas Bernhard

En roman utan egentlig handling, men med mord och självmord på var och varannan sida. Torbjörn Flygt läser en tidig Thomas Bernhard, där författarens särart slår ut i full blom.

Thomas Bernhard.Bild: Tranan

Thomas Bernhard

Anstöt. Översättning: Jan Erik Bornlid. Bokförlaget Tranan.

Ju svartsyntare författare, desto roligare läsning. Och få har väl varit så svartsynta som Thomas Bernhard.
Nu utkommer för första gången Bernhards roman ”Anstöt” på svenska, drygt femtio år efter att den gavs ut på tyska. Det vore en överdrift att kalla den lättillgänglig, så jag kan förstå att inget svenskt förlag genast kastade sig över den, men inte varför det dröjt så här länge innan den fått svensk språkdräkt. Tack till Bokförlaget Tranan som träget fortsätter att översätta och ge ut Thomas Bernhards romaner och dramatik. Och en särskild eloge till Jan Erik Bornlid för hans storartade översättningar av en prosa som inte borde vara möjlig att översätta.
Bernhard hade rönt sina första större framgångar när han skrev ”Anstöt”. Han var 36 år och hade fått upp det höga arbetstempo som han skulle hålla fram till sin död, vilket oftast innebar att han skrev en roman och en pjäs om året, ibland mer.
”Anstöt”, som består av två delar, bjuder på alla de teman som han senare skulle komma att borra allt djupare i: död, självmord, galenskap, incest, österrikarnas antisemitism och deras förljugna självbild.
Jag tror aldrig att jag har läst någon bok som innehåller så många mord och självmord, på var och varannan sida.
Som ett slags nyckel till romanen finns en av Blaise Pascals nedtecknade tankar, ”Pensée 206”, som utgör ett motto och återkommer i texten, på franska: ”Den eviga tystnaden i de här oändliga rummen får mig att rysa.”
Det kan vara klokt att ha med sig det in i läsningen, för så mycket annan hjälp på traven bjuds inte.
”Anstöt” är en roman i avsaknad av egentlig handling. När den utkom väckte den debatt, och i en ofta citerad recension i Der Spiegel kritiserades Bernhard hårt, bland annat för att de idéer som framförs är antidemokratiska och grunden till en totalitarism, oberoende av politisk färg.
Berättaren är en 21-årig man som, hemma från sina studier, följer med sin far, landsortsläkaren, till dennes patienter. I första delen färdas de genom skogs- och jordbruksmarker och får ta del av patienternas sjukdomar, historier och egenheter, den ena mer anmärkningsvärd än den andra. Eller som sonen uttrycker det: ”en befolkning som var alltigenom sjuk och hade anlag för brutalitet och sinnessjukdom”.
Mellan patientbesöken samtalar far och son, emellanåt om modern, som dog tidigt, och systern, som också befaras dö ung.
Det är så långt en relativt traditionell prosa, om än författad med Bernhards frenesi, ordkaskader och repetitiva moment.
Det är som om Bernhard i denna den första delen ännu trevar sig fram med språket och berättarformen, för att i den andra delen få det som är hans särart att slå ut i full blom.
Här når far och son fram till dagens sista patient, fursten Saurau som bor i Hochgobernitz, en borg högt belägen på ett berg. Och de når samtidigt fram till ytterligare ett av Bernhards återkommande teman, samt hans särpräglade sätt att gestalta det: Fursten förkroppsligar den habsburgska era som ska ha fallit sönder men som fortfarande är en faktor i österrikiskt samhällsliv. Och han tar ordet ifrån berättaren, i en oändligt lång monolog.
Till en början uppehåller sig fursten vid en redogörelse för hur han annonserat efter en förvaltare till sina marker, en tjänst som tre sinsemellan mycket olika män kommit till borgen för att söka. På olika grunder avfärdas de alla. Därefter återger han en dröm om hur hans son skrivit ett brev till honom – åtta månader efter hans, furstens, självmord – om hur Hochgobernitz ska komma att upplösas, förintas.
Ju längre han talar, desto mer framträder hans galenskap.
Det är som alltid hos Bernhard en roman nästan helt utan kvinnor, och i den utsträckning de förekommer är de tysta, kuvade, döda eller lever i incestuösa förhållanden med en bror eller ett barnbarn. Inget hopp står till vare sig män eller kvinnor i Bernhards världsbild. Nej, han visar inga vägar ut eller framåt.
Men totalitarism?
Naturligtvis kunde inte Bernhard låta kritiken i Der Spiegel passera. Han svarade med att föreslå att de nästa gång lika gärna kunde låta en schimpans från Oberösterreich recensera.
Svartsynt och roligt.
Gå till toppen