Danska politiska experter har de senaste månaderna sneglat med oro mot Sverige. Den politiska situationen i Danmark har traditionellt kännetecknats av en tydlig uppdelning i ett rött och ett blått block med lika tydliga regeringsalternativ.

Så har det sett ut sedan 1998 men utvecklingen det senaste halvåret har orsakat en ny osäkerhet i dansk politik.

Politiker och kommentatorer befarar att de politiska partierna sinsemellan har skapat så många låsningar att regeringsbildningen efter valet till folketinget den 5 juni kan bli lika långdragen och komplicerad som den blev i Sverige efter riksdagsvalet 2018.

Oron kan te sig obegriplig. Det röda blocket, med Socialdemokraterna och partiledaren Mette Frederiksen i spetsen, har länge haft ett klart försprång i opinionsmätningarna framför den borgerliga Venstreregeringen med statsminister Lars Løkke Rasmussen och stödpartiet Dansk Folkeparti.

Vad än Lars Løkke Rasmussen och partierna i det blå blocket har lagt fram i folketinget sedan i oktober förra året, har det inte fått deras popularitet att öka. Väljarnas sympatier har skiftat till förmån för det röda blocket. Men ska det röda blocket få majoritet i valet måste de små partierna öka som förväntat. Socialdemokraterna ligger stabilt i mätningarna men inte mer.

I nästan alla valrörelser sedan 2001 har invandrare och flyktingar varit huvudfrågan. Nu är det klimatförändringar och sjuk- och hälsovård som engagerar väljarna, två frågor där Socialdemokraterna är starkare än Venstre.

I vanliga fall skulle Mette Frederiksen redan nu veta att hon på valkvällen kan utropa sig som segrare och överta statsministerposten efter ett par veckors förhandlingar med partierna i det röda blocket. Och Stefan Löfven skulle med en aning avund gratulera Frederiksen eftersom hon, till skillnad mot honom, av egen kraft vunnit en parlamentarisk majoritet.

Men den här gången är inget som vanligt.

Båda blocken har en längre tid skakats av starka inre motsättningar. Det blå blocket har dessutom fått konkurrens från höger av först ett, sedan två och slutligen ett tredje parti. Två av dem har realistiska möjligheter att ta plats i Folketinget.

Två frågor, invandrings- och flyktingpolitiken, som danskarna kallar utlänningspolitiken, samt den ekonomiska politiken, vållar problem i båda blocken.

I ett försök att ta röster från Dansk Folkeparti och Venstre har Socialdemokraterna sedan 2015 anammat väsentliga delar av de borgerliga partiernas politik. Partiet stödde till exempel regeringen när den vägrade ta emot kvotflyktingar från FN-lägren. Och till skillnad mot 2011 arbetar Socialdemokraterna inte aktivt för att avskaffa systemet med särskilt låga bidrag till invandrare och flyktingar och det så kallade kontanthjælpsloftet som sätter en övre gräns för försörjningsstöd.

Socialdemokraterna har också på allvar lekt med tanken att gå ihop med Dansk Folkeparti om invandrings- och flyktingpolitiken, istället för med partier i det röda blocket.

Det har väckt så mycket vrede i rödgröna Enhedslisten, det gröna Alternativet och i socialliberala Radikale Venstre att de tre partierna, helt i strid med hur de brukar göra, har meddelat att de inte tänker stödja Mette Frederiksen i omröstningen om statsministerposten, utan istället föra fram egna kandidater.

De tre partierna har en mjukare invandringspolitik som absolut krav för att stödja Mette Frederiksen som statsminister. Radikale Venstre riktar dessutom skarp kritik mot Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Socialdemokraterna har kategoriskt sagt nej till alla eftergifter som partiets potentiella samarbetspartner krävt och har bara socialistiska SF någotsånär bakom sig.

På Venstres och Lars Løkke Rasmussens planhalva har de fyra partierna i det blå blocket kunnat enas om väsentliga skärpningar i invandrings- och flyktingpolitiken. Men de senaste fyra åren har präglats av upprepade konflikter om skattepolitiken mellan Dansk Folkeparti och Liberal Alliance samt Det Konservative Folkeparti.

Det är värt att notera att de många skärpningarna i Dansk Folkepartis hjärtefråga inte gynnat partiet. Tvärtom har det fått konkurrens av Nye Borgerlige och Stram Kurs, två nya partier på den yttersta högerkanten.

Dansk Folkeparti har däremot backat så dramatiskt att de tre främlingsfientliga partierna, enligt opinionsmätningarna, tillsammans tycks få färre röster än Dansk Folkeparti fick 2015.

Nye Borgerlige och Stram Kurs är så extrema att Lars Løkke Rasmussen inte kan samarbeta med dem ens om partierna till höger om mitten mot alla odds skulle få flest röster den 5 juni. Att Løkke Rasmussen i en nyutgiven bok vädrar tanken om en regering bestående av Socialdemokraterna och Venstre styrker bara bilden av ett blått block i upplösning.

Det troligaste är att de fem partierna i det röda blocket får majoritet i det nyvalda folketinget, men Mette Frederiksen måste nog mobilisera hela sin förhandlingsförmåga för att övervinna den misstro Enhetslistan, Alternativet och Radikale Venstre hyser mot henne. Kanske är det dags för Stefan Löfven att erbjuda sin danska kollega ett gott råd.

Översättning Karen Söderberg

Jacob Christensen undervisar vid socionomutbildningen i Odense. Han har doktorerat i statskunskap och ett av hans specialområden är nordisk politik.