Det är populärt att ha en Malmöbild. Inte bland Malmöbor, förstås. Det vore förmätet att gå runt och måla upp en ”bild” av sina grannar. Sånt gör man på twitter eller i tv, om städer på behörigt avstånd och om människor man har en mer, låt oss säga behändig mängd kunskap om.

Själv har jag inte ens en bild av gatan nedanför min balkong med dess polissirener och barnskratt. Om sanningen ska fram är livet på själva balkongen, den blodiga kampen mellan duvor och kråkfåglar och något annat, tillräckligt förvirrande.

Lika låg tilltro som jag har till de som har åsikter om ”Sverigebilden”, har jag till de som tror sig kunna beskriva en hel stad. Alla tänkande människor som har försökt har misslyckats. Det är dem man ska läsa och lyssna på.

I ett framgångsrikt och medvetet misslyckande, boken ”Malmö – världens svenskaste stad”, skriver Per Svensson:

Eller rättare sagt: Så skrev han 2011. Åtta år senare är även den epoken, Malmö under Ilmar Reepalu, passé. Imperfekt. Inte Malmö längre.

Men det är ändå en generalisering man kanske kan våga sig på: Malmö är en stad som glömmer.

Det hänger säkert delvis ihop. Det mänskliga minnet fungerar så. Vi minns inte enskilda händelser eller fakta, vi behöver berättelser att haka upp dem på. Och Malmös berättelser är för många och byts ut för fort.

Det vanskliga är när glömskan görs till själva berättelsen, till en ideologi för staden. Som nyligen, när ett antal debattörer föreslog ett minnesmärke över mördaren Peter Mangs offer. Ewa Bertz (L), kommunalråd för demokrati och mänskliga rättigheter, ryckte då ut med en sorts programförklaring mot minneskultur: Malmö är en framåtsträvande stad med höga ambitioner, ett monument passar därmed inte in i denna framåtsträvande stad.

Ett uttalande så modernt att det doftade 1950-tal.

Jag tänkte på det utspelet i veckan, när kulturkommunalrådet Frida Trollmyr (S) – förvisso en av Bertz kritiker i monumentfrågan – berättade att kommunen överväger en kandidatur till att bli Europas kulturhuvudstad 2029. Också det har förstås med Malmöbilden att göra. Vilken revansch det vore, va, mot alla svartmålande amerikaner och stockholmare, om ”Sveriges Chicago” skulle bli känt, erkänt, som europeisk kulturhuvudstad!

Och det är klart att Malmö är Sveriges bästa kandidat. Här finns både institutionerna – en högklassig opera, en teater i framkant och så vidare – och myllret av fria grupper och scener.

Men man kan samtidigt fundera över vad som händer med kulturen när den så tydligt blir en del av en kommuns marknadsföringsprojekt och identitetsbygge. Hur påverkas politikernas kultursyn? Finns det exempelvis utrymme för ett konstverk som främst är till för att bearbeta Malmöbors trauma efter en terrorliknande serie mord och mordförsök? Om kulturen ska skapa en Malmöbild, vad händer med den kultur som vill utmana och plocka isär den bilden?