Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Karl-Erik Johansson

Karl-Erik Johansson, förre chefredaktören för Värnamo Nyheter, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 84 år. Han efterlämnar hustrun Berit och sönerna Peter och Anders med familjer.

Karl-Erik Johansson (1934–2019).Bild: Christer Gallneby
Så är det dags igen att påminnas om den hårda verkligheten och att blivit så gammal att den ena efter den andra i vänkretsen "lämnar in". Nu är det förre chefredaktören för Värnamo Nyheter Karl-Erik Johansson, en fin vän och bra kamrat, en ståtlig gestalt med rikt mått av både hjärta och hjärna jag nu förlorat kontakten med.
Det märkligaste i det här fallet är att vi träffades redan 1949 då jag efter journalistexamen fått mitt första jobb som volontär (300 kronor i månadslön) på Värnamo Nyheter. 1949 fick en blyg läroverksyngling som då och då lämnade in på redaktionen, handskrivna papper med referat och resultat från idrottslivet i stan och på bygd.
Hans far var grundaren av Värnamo Nyheter Kåve Johansson, som Karl Erik i sin sista bok "Teckna sitt liv, Tidsdokument & fotobok" hänfört i en hyllningsartikel rubricerat "Bondsonen som blev legendarisk tidningsutgivare".
Typiskt för Karl Erik, denna pålitlige vän, är ingressen till boken: "Allra först vill jag uttrycka min tacksamhet över att ha fått leva under en lyckosam period för mänskligheten i vår del av världen". Så skriver en av de mest ödmjuka människor jag mött i mitt långa liv.
När Kåve en vårdag 1967 satt vid sin skrivmaskin dog han och alla väntade att Karl-Erik skulle ta vid och han greppade det totala ansvaret för familjeföretaget som chef både för ekonomin med hjälp av systern Sophia och hennes man Yngve Wänestig, som redan var kamrer i företaget, chefredaktör med allt företagaransvar och representation. Det handlade om att vara både fysiskt (han hade stor nytta av sin hårda reservofficers utbildning) och psykiskt (han hade fått många fina gener av far).
"Jag var bara en pojkspoling på 32 år", skriver han i boken.
Karl-Erik hann också bilda familj med sin förträffliga hustru Berit som han berömmer i alla tonlägen, inte minst för uppfostran av sönerna Peter och Anders.
Tidningen ökade i upplaga och nådde det fantastiska i tidningsvärlden 90 procent av hushållen i handelsområdet. Men det hade sitt obönhörliga pris: Karl-Erik fick magsår och tidningen såldes till företaget Herenco och familjen flyttade till Paris.
Både Berit och Karl-Erik hade läst konsthistoria och var mycket lyckliga att vara i denna konstens huvudstad. Karl-Erik var stolt över sitt presskort, skrev regelbundet konstkrönikor till svenska pressen och var väl sedd på museernas vernissage.
Somrarna tillbringade familjen i Viken i en mycket personligt inredd villa. Efter tretton år lämnade man Paris för flytt till Malmö där jag och min familj återknöt den trevliga samvaron.
Det bör nämnas att Karl-Erik hunnit med ytterligare 300 sidors utgåva bettlad: "Samla sitt liv. Konstäskarens bilderbok" där varje uppslag fylls med färgbilder av favoritkonstnärers verk.
En stor krets av släktingar har mist sitt överhuvud, en än större krets av kollegor, vänner och bekanta har tappat en värdefull personlighet, en glad och god vän, som var ett mänskligt fenomen med betoning på båda orden.
Sven Tollin
Gå till toppen