Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ylva Gripfelt: Iman Mohammeds dikter ger svindelkänsla

Ylva Gripfelt läser ”Aureola” och känner hur huvudet lättar.

Iman Mohammed.Bild: Julia Lindblom

Iman Mohammed

Aureola. Anti förlag.

Att läsa Iman Mohammeds dikter är en stark, lätt svindlande upplevelse – från hennes bidrag “Krökningar” i Brombergs antologi “Mot denna sol” (2013) och den skulpturala sviten “Fermata” (Chataeux, 2017), till diktsamlingarna “Bakom trädet ryggar” (Norstedts, 2018) och nya “Aureola”, handbunden i känslig formgivning och litet format på tjugosex sidor som ges ut på Anti förlag. Det påminner om läsningen av filosofiska verk, där sanning, förståelse och varande är sådant som står på spel.
Ändå är Mohammeds språk rakt och enkelt. Det följer en inre snarare än en konventionell logik, men tappar aldrig i skärpan. Som i första dikten i “Aureola”:
Det blå berget är tungt
inuti ögat
vill ta sig ut men
handen tvingar det in och
Blundar.
Det är inget märkvärdigt med meningarna som sådana men händelsen, att pressa ett berg tillbaka in i ögat, är det sannerligen. Redan här är det tydligt att diktjagets omvärld är smärtsamt otillräcklig; att den inte kan ta emot det som vill komma till uttryck, varför diktjaget tvingas att hålla tillbaka det inom sig.
Omvärlden präglas av ett skärande ljus, blickar som borrar, tittar och övervakar men utan att se; ett våld som föder skräck. Men samtidigt bärs diktjaget upp av starka krafter. Av språket som talas i hemmet och av ett syskonskap som sträcker sig också utanför familjen: “Går igenom tågvagnen, musik i öronen, de ungas skyddsling. Dörrarna öppnas och jag faller. Ben vid mina andetag. Bärs upp mot himlen, tonåringarna gör mig en drottningtron på sina armar. Mot kullen balanserar vi på varandra.”
Det är en hoppfull dikt, där det blå berget är i sikte som en vilsam kulle och gemensamt mål vid horisonten. Ljuset och blickarna utanför skär som knivar, men från diktjaget utgår ett om möjligt starkare ljus. “Aureolas” täta tjugosex sidor stannar kvar i mig efteråt och ger skäl till omläsningar.
Gå till toppen