Dagens första brevskrivare ser uppenbara biologiska orsaker till att färre kvinnor lyckas göra akademisk karriär. Kan det stämma? Något som däremot är uppenbart är att betydligt färre kvinnor äN män deltar i diskussionen här på Med andra ord. Dagens giv blir därför idel män.

Rektor Kerstin Tham vid Malmö universitet skriver på Aktuella frågor (14/5) om den ojämlikhet som finns inom universitetsvärlden. Att den manliga delen inom universitetsvärlden skulle ha något hemligt brödraskap som håller kvinnor borta från de mer välavlönade befattningarna förefaller vara en stor påhittad konspirationsteori.

Skillnaden i löner och antalet professorstjänster mellan män och kvinnor har sin naturliga förklaring, vilket rektorn för Malmö universitet borde känna till.

De tre främsta orsakerna är att kvinnor är trevligare än män och därför sämre förhandlare om tjänster och löner; män i ledande ställning arbetar fler timmar än kvinnor samt att män är större risktagare än kvinnor och får därför flera utsatta tjänster och högre ersättning. Detta är biologiska skillnader som genusforskning har visat. Hur gör vi med de universitet eller avdelningar där det finns fler kvinnliga ledare än män? Ska vi betrakta det som förtryck av män?

Heidi Avellan noterar med rätta (18/5) att en del politiker tenderar att sko sig. Det skulle alltså endast handla om enskilda politiker, de olika partierna skulle inte ligga bakom det hela.

Vi behöver ju bara ta en titt på riksdagen. Sverige behöver tydligen dubbelt så många ledamöter i förhållande till folkmängden som jämförbara länder.

Svenska ministrar som röstas bort försörjs ofta i flera år av skattemedel, medan en norsk dito anses så kvalificerad att denne själv förutsätts ordna försörjning inom några månader.

Efter valet 2018 ökade Region Skåne drastiskt antalet regionråd. Majoriteten av partierna stod naturligtvis bakom. Huruvida SD stödde ökningen känner jag inte till, däremot har SD under många år kritiserat hur administrationen inom regionen fått svälla.

Ju högre ekonomiskt utbyte en post i Sverige eller Bryssel ger, desto mera ökar risken för att man sneglar mera på nämnda utbyte i stället för att framföra ett budskap. Samtidigt måste den interna kampen om köttgrytan öka, förmånerna i Bryssel är ju vida bättre än i Stockholm.

Svar: Lördagskrönikan (18/4) handlar om de dagtraktamenten och reseersättningar som parlamentsledamöter uppenbarligen kan lyfta helt enligt reglerna – både i riksdagen och EU-parlamentet – även om de i praktiken bor i Stockholm respektive har flyttat till Bryssel. Min fråga blir dels vad politikerna vet om sina väljares vardag, dels om inte överflexibla ersättningssystem bidrar till ett växande förakt för "eliten".

Börje Widerberg upprepar (Med andra ord 14/5) det välkända mantrat att ekonomiska problem i euroländer beror på euron. Men länder i Sydeuropa har misskött sin ekonomi genom att låta utgifterna skena och i vissa fall haft banker som lånat ut ansvarslöst. Det är en statsskuldkris, inte en eurokris.

Widerberg tar upp att Finland haft en sämre ekonomisk utveckling än Sverige de senaste tio åren, vilket han tillskriver euron. Det finns ingen grund för den ståndpunkten. Den sämre utvecklingen i Finland beror på en stor nergång i Rysslandshandeln, skogsindustrins problem och att landets kronjuvel Nokia blivit omsprunget av sina konkurrenter.

Det är euron som ger näringslivet det som det mest efterfrågar – stabilitet. Värdet av det man exporterar och kostnaden för det man importerar blir inte beroende av valutafluktuationer. När ekonomiska problem uppstår måste man ta itu med dessa och inte bara blunda och köra på och sedan devalvera. Den metoden har vi tillämpat tillräckligt.