Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bård Breiviks skulpturer är på liv och död

Ett angeläget livsverk lyfts in i vår samtid på Landskrona konsthall, skriver Thomas Millroth.

Bård Breivik, ”Åror”.Bild: Sune Nordgren

Bård Breivik

Curator Sune Nordgren. Landskrona konsthall, t o m 11/8.

Borstar med fibrerna vända inåt, träet liknar blankslipad intarsia. Bård Breiviks (1948-2016) skulptursvit ”Fiber” upphör inte att fascinera. Kanske för att de flesta känner igen dess ursprung i borstar, så förbundna med kroppen att de känns i handen. Det är samma sak med hans ”Åror”, formen är kvar men inte funktionen.
”Fiber” gjordes 1981 på Jordans borstfabrik i Oslo. Det är en påminnelse om en tid då gamla industrilokaler erbjöd konstnärerna alternativ. Breivik lärde sig använda hår, fibrer, trä och limtekniker, och inspirerades av den hantverksmässiga industritillverkningen i serier. Fiberskulpturerna hade aldrig blivit till om inte den gamla tillverkningslokalen öppnats.
Och de två följande åren deltog Breivik i utställningsprojektet ”Ibid” i väldiga nerlagda industribyggnader i Stockholm, en linoljefabrik och ett bryggeri. Lösenordet i tiden var autonomi. Konstnärerna tog hand om de historiska rummen och ställde den kaxiga frågan: ”Vad gör ett konstverk nödvändigt – nu.” Det var ju det Breivik undersökte, alltså inte om utan vad som gjorde konsten viktig, för att den, med hans egna ord, skulle kunna ”bära ögats vikt”.
I Landskrona konsthall är skulpturerna arrangerade i rader och ordnade i grupper. Det ger förstås suveräna möjligheter att upptäcka både likheter och olikheter mellan verken. Och på sätt och vis, men med min egen blick, fortsätta konstnärens undersökning för att se vad som gör skulpturerna visuellt angelägna.
Det handlar om mer än bara form. Den långa sviten ”Partitur” är en omtagning av en urform i de mest skilda material: exotisk pärlemor, blankt stål, gräll bilplåt, Buttericks-groteska skämtögon. De olika ytorna gör att betydelserna skiftar drastiskt. Det kan kännas som att se gamla Hollywood-rullar där känslorna kastas från det absurda till det sentimentala. Fast allra helst dröjer jag framför allvaret i ett sent verk med tolv porslinsvita spolformer, skört arrangerade i en avsides hängd grupp. Här ser det ut att mer handla om liv och död än om att fullborda verken med en slagkraftig poäng.
Bård Breivik på Jordans borstfabrik i Oslo 1981.Bild: Jim Bengston
Skörheten är existentiell hos Breivik. Också det övermäktiga diabasblock som rests framför konsthallens ingång har i all sin massivitet en ömtålig yta, böljande blank, översållad med ettriga hack efter mejseln. Perfektionen är saboterad. Inför detta tunga verk med sin sargade yta undrar jag hur mycket av Breivik själv som syns? Betyder det banala faktum att han kom från Bergen något? Visst påminner årorna om sjöfart, men ännu mer tänker jag på havet. Liknar inte mejselspåren i diabasen försvinnande krusningar på vattenytan? Kan de svarta relieferna i ”Interferens”, med sina blanka böljande ytor, ses som solljus reflekterat i vatten?
Breivik använde traditionsbundna lösningar, men med en lågmäld, redovisande ton visar utställningen hur han vred och vände på formaten för att skapa känslor och drömmar där ögat inte räckte till. Ett angeläget livsverk lyfts in i vår samtid på Landskrona konsthall.
Gå till toppen