Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Spåren av det mänskliga finns överallt

Sökandet efter den orörda naturen är fruktlös. Christine Antaya möter civilisationens strukturer och vardagsobjekt med poetisk energi på Galleri Ping-Pong.

När jag en dag i vårvintras vaknade strax efter Boden – det fanns gott om tid att äta frukost innan tåget var framme i Abisko – var det en lättnad att se att stora delar av civilisationen hade lämnats bakom oss. De mänskliga spåren utmed rälsen blev färre och färre. Efter Kiruna var allt bara vitt. Denna behagliga känsla var kopplad till en illusion om att människans destruktiva dominans kanske inte var så total ändå. Väl framme försökte jag på mina dagliga expeditioner alltid rikta blicken så att bebyggelse eller andra turister försvann ur mitt synfält. Det kändes som en form av rening. Uppe på fjället skymtade stenar under snön, någon gång ett litet röse. Denna uråldriga form besvärade dock inte min civilisationskänslighet, jag såg den mer som ett tecken på att harmoni mellan min art och landskapet var möjlig.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen