Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Spåren av det mänskliga finns överallt

Sökandet efter den orörda naturen är fruktlös. Christine Antaya möter civilisationens strukturer och vardagsobjekt med poetisk energi på Galleri Ping-Pong.

När jag en dag i vårvintras vaknade strax efter Boden – det fanns gott om tid att äta frukost innan tåget var framme i Abisko – var det en lättnad att se att stora delar av civilisationen hade lämnats bakom oss. De mänskliga spåren utmed rälsen blev färre och färre. Efter Kiruna var allt bara vitt. Denna behagliga känsla var kopplad till en illusion om att människans destruktiva dominans kanske inte var så total ändå. Väl framme försökte jag på mina dagliga expeditioner alltid rikta blicken så att bebyggelse eller andra turister försvann ur mitt synfält. Det kändes som en form av rening. Uppe på fjället skymtade stenar under snön, någon gång ett litet röse. Denna uråldriga form besvärade dock inte min civilisationskänslighet, jag såg den mer som ett tecken på att harmoni mellan min art och landskapet var möjlig.
Tillbaka på internet läste jag några veckor senare om hur byggandet av stenrösen har fått en renässans i och med sociala medier (#stonestacking) och nu har den alltmer utbredda praktiken börjat uppmärksammas som en miljöfara. Den kan bidra till stranderosion, störa djurlivet eller förvilla vandrare som letar efter stigmarkeringar. I tidskriften The New Yorker uttalar sig en miljöaktivist om en avlägsen strand på en skotsk ö, strödd med små stentorn: ”Det finns så få platser kvar där man kan känna verklig avskildhet, och så var denna helt täckt av människans spår.”
Målningar av Elizabet Thun på Galleri Ping-Pong.Bild: Galleri Ping-Pong
Elizabet Thuns målningar som visas på Galleri Ping-Pong påminde mig plötsligt om den här fruktlösa strävan efter det orörda. Serien är inspirerad av en resa till Japan, vilket kan spåras i vattenlandskapens likheter med textilmönster. I två av dem syns en bro, raka linjer som kontrasteras mot den brokiga naturen. Den ena svävar som lite utanför, medan den andra tycks ätas upp av växtligheten. Hellre än arkitektoniska övningar eller en hommage till Monet, framstod dessa strukturer plötsligt som en form av våld.
Fakta

Helgtips

Vernissage på Digitaliseum för Måns Holst-Ekströms utställning med bilder tagna i den medeltida borgen Lunghezza utanför Rom. 25/5, kl 13.

Sista chansen att se Konsthögskolans årsutställning (och de renoverade Båghallarna), 25 och 26/5 kl 13-17.

Sommarutställningarna med Malmökonstnärerna Majlis Agbeck och Johan Röing som öppnat på Moderna museet visar på lite välkommen autonomi från moderskeppet i Stockholm. T o m 6/10.

Både i de realistiska och mer romantiska tendenserna i samtida landskapsmåleri ifrågasätts essentiella tolkningar av natur som avskilt från kultur, det är inte kontroversiellt. Men det finns även en växande kategori som närmar sig frågan om ett slut, på världen, på måleriet. Thuns glidning mot abstraktion gör målningarna till diagram av en utveckling snarare än gestaltningar av plats. I några av landskapen smyger ett ljus in från sidorna, som om detta är en millisekund innan en vit blixt.
I Clay Ketters presentation i det främre gallerirummet fanns naturligtvis inga naturlyriska eller dystopiska tolkningar tillgängliga, men samlingen verk, flera från hans New York-galleri som aldrig tidigare visats i Sverige, tycktes sammanfatta några av de grundläggande dragen i ett konstnärskap där spåren av det mänskliga handlar om att uppehålla sig vid enkla material och former.
Clay Ketter på Galleri Ping-Pong.Bild: Galleri Ping-Pong
Sven-Olov Wallenstein har skrivit om hur Ketter genomsyrar vardagsobjekt med en ”poetisk energi”, här bland annat exemplifierat i ”Billy-Bob” (1998), en ombyggd Billy-hylla på en sockel av parkettgolv. Bredvid hänger ritningar i blyerts, samt en anonym skiss som hittats i ett Ikea-varuhus. De gulnade hyllorna, och på andra håll bekanta strukturer av generiska möbler och väggar, avskrapade och hopsatta, framstod som ramar som håller ihop oss.
I en nyare serie har sidor från arkitekturböcker överlagts med linjaler och geometri. De grafiska verken kulminerar i en färgglad plexiglasskulptur av överdimensionerade ritmallar, ett nostalgiskt monument över utbildning och kunskap. Visst kan man säga att verken accentuerar skärningspunkter mellan vardagsmaterial och konst, men det handlar inte om uppgraderingar från lågkultur till högkultur, utan om att uppehålla sig i det mellanting vi alla är inblandade i. Civilisationen.
Clay Ketter ”Like this” & Elizabet Thun ”Substance”. Galleri Ping-Pong, t o m 8/6.
Clay Ketter på Galleri Ping-Pong.Bild: Galleri Ping-Pong
Gå till toppen