Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Oline Stig: Bart Moeyaerts mörka värld skimrar och sprakar

På måndag mottar Bart Moeyaert Almapriset. Oline Stig läser den nyutkomna ”Kärleken vi inte förstår”. En fantastisk bok – men vad är det egentligen som gör den till en ungdomsroman?

Bart Moeyaert.Bild: Susanne Kronholm
Den belgiske Almapristagaren Bart Moeyaerts nyutkomna ”Kärleken vi inte förstår” rekommenderas från 14 år och kallas ungdomsroman. Det är ett mysterium.
Jag läser de hundra sidorna i ett svep, så fastnaglad i texten att jag glömmer att äta och blir helt yr. Det är en fantastisk bok. Men varför den skulle lämpa sig bättre för en femtonåring än för en femtiotreåring övergår mitt förstånd.
Frågan om genreindelning aktualiseras med jämna mellanrum och gränserna är med förlov sagt luddiga. En bok som Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” kallas till exempel inte för ungdomsroman, trots att den är en långlivad favorit på svenska högstadieskolor. Men tydligen alltså Bart Moeyaerts återutgivna roman, den andra boken i hans rika produktion på svenska. Trots att den knappt lever upp till några av de kriterier som brukar utmärka genren: begriplig handling, en tematik som berör målgruppen, ett lättfattligt språk utan allt för mycket undertext.
”Kärleken vi inte förstår” fullkomligt bågnar av undertext. Handlingen är långtifrån rak och tematiken nästintill nattsvart: våld och blodvite, sexuella övergrepp, fattigdom och en mamma som bryr sig mer om sina hopplösa älskare än om sina barn. Romanen har tre delar som kan läsas som fristående noveller, även om de handlar om en och samma familj. Dottern för ordet, i jagform och presens. Allt händer här och nu, i laddade, filmiskt utmejslade scener. Men det mesta sker utanför texten, i de hålrum som den förtätade prosan skapar. Min fantasi väver gobelänger om allt som bara antyds kring Moeyaerts dysfuntionella familj. Varför talar inte yngsta systern Edie? Vad betyder den märklige Bordzeks sju knackningar på brodern Axels dörr? Och hur är egentligen deras mamma funtad som drar hem dessa halvmesyrer till karlar stup i kvarten.
Det är en läsning som kräver koncentration, både för den ordknappa, hårdkokta stilens skull och för den, i vissa stycken, avancerade berättarteknikens. I sista delen, ”Vad gör de där borta i Charlestown?”, för jagberättaren ett långt och drömskt samtal med sin bror, som redan flyttat hemifrån, medan den senile och halvdöde gubben Bootsman, som familjen på krångliga vägar fått på halsen, sitter i trädgården och nynnar besvärjelser.
Moeyaert skriver fram sin mörka värld så att den skimrar och sprakar, med ett absolut gehör för tonfallet hos en flicka som vant sig vid att leva granne med kaos och utan Gud. Humor finns det också gott om, av den karga och absurda sorten. Och ibland, på några få ställen, men tillräckligt ändå för att man ska värmas, sipprar ljuset och kärleken in i mörkerhålan.
Men, igen, varför ungdomsroman? Å andra sidan, varför inte? God litteratur skadar ingen, allra minst ungdomar. Genren gav dessutom Moeyaert tillfälle att motta det fina Almapriset och fick hans böcker att spridas över världen. Jag vill ha fler på svenska.
Och jag har en idé. Vi börjar kalla alla riktigt bra böcker för ungdomsböcker. Då slår vi två flugor i en smäll: ett framtida läsande släkte och återupprättad status åt en genre som levt allt för länge i skuggan.
Gå till toppen