Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Chris Kraus speglar solkigheten med mörk humor

Los Angeles förljugna konstscen ställs mot ett arketypiskt sjaskigt USA i Chris Kraus "Summer of hate". Annina Rabe uppskattar den mörka humorn i en roman som vågar strunta totalt i fokus.

Chris Kraus är född på Nya Zeeland och bor i Los Angeles. Hennes roman ”I love Dick” från 1997 gavs ut på svenska 2016.Bild: Johan Sandberg

Chris Kraus

Summer of hate. Översättning: Jenny Högström. Modernista.

Det är lika bra att jag säger det med en gång: jag tillhör den begränsade (eller så kändes det i alla fall) skara läsare som aldrig riktigt fattade storheten med Chris Kraus till döds hajpade autofiktiva bok ”I love Dick”. Jo, jag roades också av den mörka humorn och det självironiska anslaget. Jag såg också den kritik av det intellektuella patriarkatet som uttrycks i berättelsen om den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Chris, som under en middag med sin filosofilektormake blir blixtförälskad i den brittiske kulturkritikern Dick och skriver en flod av brev till någon hon inte känner.
Men det var något med själva förälskelsen som ett konstprojekt, pepprat med teoretiska referenser, som i slutändan kändes poserande för mig och ibland irriterande oautentiskt, trots avsikten att visa fullständig ärlighet.
Det är därför jag med glädje konstaterar att Kraus anslag fungerar mycket bättre i rent fiktiv form. ”Summer of hate” må ha viss självbiografisk grund, men upplägget är fiktionens och strukturen är med sina interfolierade tidslager definitivt romanformens.
Huvudpersonen Catt är på flykt undan vad hon tror är en potentiell mördare, men egentligen flyr hon sin egen dödslängtan. Rent konkret handlar det om ett BDSM-förhållande som gått för långt, och även börjat handla om ekonomisk utpressning. Den medelålders Catt bär vissa likheter med Chris i ”I love Dick” – hon har ett intellektuellt yrke som LA-baserad konstkritiker, men försörjer sig till stora delar på lagom sjaskiga fastighetsaffärer. Hon hamnar i Albuquerque, New Mexico – en plats som påminner mycket lite om den konstscen i Los Angeles som är hennes egentliga hemmiljö.
Samtidigt blir Paul Garcia utsläppt efter en tids fängelsevistelse för bedrägeribrott. Han är nykter alkoholist, yngre än Catt, och minst lika vilsen som hon. De finner varandra, attraktion uppstår, och som det konstateras med en typisk Chris Kraus-mening: ”Allt som allt varar uppvaktningen i tre dagar. Sedan är de ihop”. Till en början är det hela nästan harmoniskt. Sedan går det förstås åt helvete. Och Catts tillvaro förvandlas till ett inferno i det amerikanska byråkratiska rättsväsendet, när hon förbluffat tvingas inse att systemet struntar fullständigt i om Paul rehabiliteras eller inte.
På någon plats i romanen – efter en lång utvikning om Guy Debord och situationismen men egentligen apropå Catts och Pauls olikheter – skriver Kraus: ”Catt kan inte föreställa sig ett nu som inte är associativt.” Det känns som en nyckel även till Kraus författarskap. Summer of hate är en oavbrutet associativ roman, och just därför är det svårt att bedöma vad den egentligen, innerst inne, handlar om. Splittrat är det, men det är å andra sidan en del av Kraus estetik. Jenny Högström har intelligent och lyhört överfört detta gungfly av text till svenska.
Romanen utspelar sig 2005, och vi färdas genom ett USA som politiskt är präglat av George W Bush och det nyss avslutade Irakkriget. Ännu en typisk Kraus-mening: ”Det slog Catt att det epistemologiska grundarbetet för Irakkriget hade utförts med Paris Hiltons analsexvideo”. Kraus USA-skildring är arketypiskt sjaskig: det är motell, horor, knark, självhjälp och nykristendom. Med mörk humor speglar hon denna solkiga tillvaro mot den ofta förljugna miljön i LA:s litterära och konstnärliga kretsar. Jag hade väldigt roligt åt skildringen av poetkollektivet som för intellektuella bataljer i sina egna tidskrifter som ingen mer än de själva läser.
Kanske är humorn det jag gillar mest med ”Summer of hate”. Men jag blir förvånad över hur mycket jag också uppskattar att det är en roman som så totalt vågar strunta i fokus.
Eftersom översättaren Jenny Högström är skribent på denna sida recenseras boken av Annina Rabe, litteraturkritiker i Expressen.
Chris Kraus samtalar med Tone Schunnesson på Malmö stadsbiblioteks författarscen den 4 juni kl 19.
Gå till toppen