Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Clarice Lispectors skapelseberättelse pendlar mellan skarpsinne och banalitet

Med intellektuell yvighet skildrar Clarice Lispector ett existentialistiskt syndafall. Amanda Svensson läser en berättelse som kan vara tålamodskrävande men är ett måste för den redan frälsta.

Clarice Lispector (1920-1977).Bild: Arquivo Clarice Lispector

Clarice Lispector

Äpplet i mörkret. Översättning: Örjan Sjögren. Bokförlaget Tranan.

I bokförlaget Tranans omfattande och berömvärda utgivning av den brasilianska modernisten Clarice Lispector har turen kommit till en av de mest tålamodskrävande av hennes romaner, den 500 sidor långa skapelsehistorien ”Äpplet i mörkret” från 1961. Den som redan är bevandrad i Lispectors gåtfulla värld vet att tålamod, generellt sett, är något man bör rusta sig med innan man ger sig i kast med något av hennes verk – hennes prosa är magisk, gnistrande, men också långsam och omständlig. Det gäller i allra hösta grad för ”Äpplet i mörket”, som trots att den inte har riktigt samma spänst som Lispectors mer kända titlar (”Stjärnans ögonblick”, exempelvis, eller den Kafkadoftande ”Passionen enligt G.H.”) är en fascinerande läsupplevelse.
I denna långsamma berättelse om ur-människan Martim – syndare, imitatör, ingenjör – ryms de flesta av Lispectors återkommande teman: diskrepansen mellan den inre och den yttre verkligheten, den religiösa mystiken, människans oförmåga att på riktigt göra sig förstådd.
Martim befinner sig på flykt efter att ha begått ett impulsivt våldsbrott. I en Raskolnikov-lik yra virrar han genom det brasilianska landskapet, tills han plötsligt finner skydd på en farm som drivs av de två systrarna och motpolerna Vitória och Ermelinda. Som arbetskarl på farmen får Martim chans att bekanta sig med djur och jordbruk, att flirta med de båda kvinnorna, göda sina paranoida tankar samt reflektera mer ingående över sitt brott och det straff som tvivelsutan är på väg.
”Äpplet i mörkret” har starka beröringspunkter med den judisk-kristna skapelseberättelsen, men som alltid hos Lispector är det inte helt lätt att bena ut exakt vad dessa allusioner har för syfte – hennes bildspråk är alltid komplext, pendlande mellan största allvar och ren komik. Här finns ett äppelträd, en bitvis paradisisk trädgårdstillvaro, här finns frestelse och synd, ett gudsfinger som rör vid Martims. Själv betraktar Martim sin våldshandling som ”sin första handling som människa”. I brottsögonblicket blev han till, och den skapelse som spelas upp i farmens paradisträdgård är snarast en bakåtspolning, eller kanske en mångfacetterad spegling.
Lispector gestaltar ett slags humanistiskt, existentialistiskt syndafall, en förvriden och mångfaldigt mer komplex version av den klassiska skapelseberättelsen – synden och oskulden, förbannelsen och nåden existerar här samtidigt, omöjliga att skilja från varandra. Straffet för denna ostrukturerade tillvaro som vi kallar ”den mänskliga existensen” är en grundläggande oförmåga att till fullo förstå och kommunicera med varandra, en intelligensens ensamhet.
Clarice Lispector är intellektuellt yvig, hon pendlar njutningslystet mellan skarpsinne och banalitet, mellan svärta och kitsch. I Örjan Sjögren har hon en djärv och lyhörd översättare, också denna gång (”Äpplet i mörkret” är hans åttonde Lispector-bok). Berättelsen om Martim, Vitória och Ermelinda är för all del inte en av Lispectors bästa – i vissa partier går den på tomgång, de esoteriska krumbukterna blir för invecklade och framåtrörelsen obefintlig – och en ny Lispector-läsare gör bäst i att börja någon annanstans. För den redan frälsta är ”Äpplet i mörkret” dock omistlig.
Gå till toppen