Landets EU-vänligaste parti ser ut att kunna hålla sig kvar i Europaparlamentet.

När Valmyndigheten vid elvatiden på söndagskvällen presenterade ett preliminärt resultat i EU-valet var budskapet att Liberalerna trots allt fått 4,1 procent och kanske kan behålla ett mandat i EU:s parlament.

Särskilt ett svenskt parti har haft skäl att hoppas att väljarna ställt sig en särskild fråga denna söndag då ett nytt Europaparlament skulle väljas:

Varför bildades den gemenskap som utvecklats till EU, den europeiska unionen?

Historien är känd. Ändå inte tillräckligt känd.

Fred. Fred. Fred.

Första byggstenen var kol- och stålunionen 1952. Det primära syftet var att ställa produktion och försäljning av kol och stål – förutsättningen för att rusta krigsmakter – under gemensam övervakning.

Ett Europa förött efter andra världskriget ville framför allt en sak:

Fred. Varaktig fred.

EU är långtifrån perfekt. Men en sak är svår för EU-skeptiker att förneka – att EU-länder inte går i krig mot varandra. De har andra och bättre sätt att lösa konflikter.

Den väljare som kommit så långt i sitt resonemang har haft anledning att åtminstone överväga att lägga sin EU-röst på Sveriges EU-vänligaste parti:

Liberalerna.

Som bekant har Liberalerna haft en jobbig valrörelse. Sent i processen, i mars i år, petade partistyrelsen förstanamnet Cecilia Wikström från valsedeln på grund av hennes extraknäck som styrelseledamot i två bolag. Partiet satte fälleben för sig självt. Olyckligt värre.

Opinionssiffrorna har varit bedrövliga. I valrörelsens slutskede har partiet ömsom varit under spärrgränsen på 4 procent, ömsom kippat efter andan strax över spärren.

Än så länge leder Jan Björklund – som i sommar lämnar partiledarjobbet och återgår till försvaret, som reservofficer – ett parti som satsat allt på ett kort. Den som talar i pokertermer skulle säga att han gått all in. Stridsropet inför EU-valet har varit JA.

Karin Karlsbro, överst på Liberalernas EU-lista, har i debatter och utfrågningar tjatat sår i öronen på publiken om att Liberalerna är Sveriges EU-vänligaste parti.

I SVT:s slutdebatt i fredags kväll fick toppnamnen i EU-valet svara på en rad snabba kortfrågor genom att hålla upp antingen en grön ja-skylt eller en röd nej-skylt. Flera gånger hände det att Karlsbro stod ensam mot övriga partier i studion.

Liberalerna säger ja till att införa euron i Sverige, ja till ett gemensamt EU-försvar, ja till att Sverige kan få acceptera en större medlemsavgift när britterna lämnar EU. Dessutom är L ett av de partier som säger ja till att gå med i ett fördjupat åklagarsamarbete inom EU.

Fördjupat samarbete, fördjupat samarbete, fördjupat samarbete, har det ekat från Karlsbro.

Somliga betecknar Liberalernas EU-iver som en djärv, närmast politiskt självmordsbenägen, valstrategi. Så kan man givetvis se det.

Men snarare har det varit uppfriskande att åtminstone ett parti inte tvekat. Inte mesat. Inte gått halva vägen. Inte likt KD, partiet som skryter med att det europeiska samarbetets grundare var kristdemokrater, velat se ett ”lagom” EU. Inte, som socialdemokrater gärna gör, låtsats att det egentligen handlar om att resten av Europa ska gå med i Sverige.

Liberalerna har inte gjort någon lyckosam valrörelse. Tvärtom. Men partiet har visat mod och engagemang. För fred och välstånd i ett liberalt färgat Europa.