Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Debattinlägg: ”Om barn- och ungdomspsykiatrin får färre patienter går det att ge dem vård av god kvalitet.”

Idag förmår vi inte ge tillräckligt god vård inom rimlig tid till alla patienter som söker vår hjälp.
Det skriver Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö samt avdelningschef för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet.

Aldrig någonsin har barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i MalmöBild: Hussein El-alawi
När jag började arbeta som läkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö för 30 år sedan rådde lugn och ro på kliniken. Vi kunde erbjuda patienterna snabba besökstider och hade tid att genomföra fördjupade bedömningar och behandlingar. Det var ovanligt att medarbetare slutade innan de gick i pension. Sedan dess har mycket förändrats.
Aldrig någonsin har barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmöhaft så extremt många patienter att ta hand om som nu, samtidigt som allt fler från alla yrkeskategorier på kliniken säger upp sig. Det blir allt svårare att rekrytera medarbetare. De andra barn- och ungdomspsykiatriska mottagningarna i Skåne och i övriga Sverige beskriver en liknande situation. Dagens barn- och ungdomspsykiatri, BUP, förmår inte ge tillräckligt god vård inom rimlig tid till alla patienter som söker vår hjälp. Situationen är ytterst allvarlig.
Det finns visserligen nationellariktlinjer för utredning och behandling, men samtidigt har den kraftiga ökningen av antalet patienter lett till att vi inte kan följa dem.
Den statliga vårdgarantin säger att patienter inte ska behöva vänta mer än 30 dagar på sitt första besök. BUP i Skåne har klarat av att hålla vårdgarantin något så när, men till priset av sekundära väntetider, alltså attpatienterna får komma till ett första besök, men sedan dröjer det innan de får hjälp. Några exempel:
Efter första besöket för ett barn med misstänkt adhd kan det ta mer än ett år innan en utredning kan slutföras och barnet få en diagnos – samma sak gäller små barn med autism. Patienter med lindrig till måttlig depression bör i första hand erbjudas icke-medicinsk behandling. Läkemedelsbehandling avråder bland annat de nationella riktlinjerna från. Vetenskapliga studier visar relativt liten effekt av sådan behandling när depressionen inte är svår. Ändå är det vanligt att patienter får antidepressiva läkemedel istället för att direkt få komma till en psykolog för behandling, eftersom det råder brist på psykologer.
En fråga man kan ställa sig är varför det är så extremt många barn och ungdomar som behöver bedömas och behandlas av BUP idag jämfört med för 30 år sedan. Det finns flera möjliga förklaringar. En handlar om att vissa diagnoser som tidigare var sällsynta blivit så vanliga, som adhd och autism. Idag har bortemot hälften av de patienter som kommer till barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö adhd. I övriga Skåne torde det vara likadant.
Diagnosen autism ställdes på sin höjd 3–4 gånger per år i Malmö för 30 år sedan. Idag får mer än 100 patienter per år denna diagnos.
En annan förklaring är att barn- och ungdomspsykiatrin har blivit mer känd i samhället och att det inte längre är så stigmatiserande att behöva söka hjälp.
En tredje förklaring är att barn och ungdomar verkligen mår allt sämre, något som stöds av de anonyma enkäter som skolelever får fylla i.
En fjärde förklaring är att många flyktingar och ensamkommande barn behöver hjälp av barn- och ungdomspsykiatrin.
Slutligen kan man fundera på om det inte pågår en psykiatrisering i dagens samhälle så att psykiatrin förväntas lösa alla mänskliga problem. Dagens samhälle kan tyckas hårt i den meningen att det är vars och ens sak att försöka förverkliga ett gott liv, och om man misslyckas har man bara sig själv att skylla. Får man en diagnos kan man bli mildare bedömd och behöver inte konkurrera på samma villkor som andra.
BUP riskerar nu att stå inför ett haveri. Vissa förbättringar kan kanske uppnås genom utveckling av bättre metoder och effektivisering, men det räcker inte. Som jag ser det finns det endast två möjliga åtgärder.
Den första är att regionerna/landstingen skjuter till betydligt mer resurser till BUP. Fler medarbetare behöver rekryteras, men det är svårt. BUP behöver bli en attraktivare arbetsplats. Högre löner är en väg, i synnerhet när det gäller att rekrytera psykologer och sjuksköterskor som idag är underbetalda, många säger upp sig och söker sig till ett mer välbetalt arbete med mindre stress.
Den andra och viktigaste åtgärden handlar om att minska antalet patienter som BUP tar emot. Den starka ökningen de senaste åren utgörs inte så mycket av de allra svåraste fallen, utan av patienter med lindrig och medelsvår problematik. Att hävda att BUP bara bör ta de allra svåraste fallen kan förefalla okänsligt och grymt. Samtidigt gagnar det inte några patienter ifall BUP misslyckas totalt och inte kan hjälpa en enda patient.
Om barn- och ungdomspsykiatrin får möjlighet att bedöma och behandla färre patienter går det att ge dem vård av god kvalitet i enlighet med de nationella riktlinjerna och utan några onödiga väntetider. Andra samhällsinstanser, som elevhälsovården, socialtjänsten, familjerådgivningen, ungdomsmottagningarna, skulle kunna gå in mer aktivt för att hjälpa barn och ungdomar med lindriga till måttliga problem.

Peik Gustafsson

Peik Gustafsson är docent och överläkare vid barnneuropsykiatriska teamet vid barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Han är också universitetslektor och avdelningschef vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet.
Gå till toppen