Hemmet framhålls ofta som en identitetsspegel, särskilt i en tid där den vanliga människan har möjlighet att visa upp det för en potentiell miljonpublik i sociala medier. Men som bland andra antropologen Daniel Miller visat är hemmet snarare en manifestering av de kompromisser som utspelar sig där. Mellan de som bor eller har bott där, och mellan vad man vill och vad man har möjlighet till. Hemmet är tryggheten och helvetet, det kvävande och det onåbara.

Erkännandet av hemmet som komplicerad arena, inte minst för kvinnan, utkristalliserar sig som huvudtemat när Statens museum for kunst har bjudit in konstnärerna Michael Elmgreen och Ingar Dragset för att botanisera bland verken av Vilhelm Hammershøi i museets samling. Hammershøis sobra interiörer skulle kunna ses som rofyllda eller neutrala, men den konsekventa tomheten och gestalternas skygghet pekar på något mer ambivalent. Oljemålningarna presenteras med verk av duon själva och andra konstnärer som på olika sätt kan kopplas till Hammershøi.

Men kan man verkligen säga något nytt om denna nationalskatt? Och hur gör man för att inte reducera de mer samtida verken till illustrationer av en tes? Jag tror att förklaringen till framgången här är att Elmgreen och Dragset inte valt den dramatiserande vägen – det finns gott om konstnärer som mer explicit ägnat sig åt hemmets ångest och faror – utan det finkalibrerade urvalet speglar en hammershøisk anda av tillbakahållenhet.

Motiv som är återkommande hos Hammershøi, såsom fönster eller dörrar, går igen i flera av de nyare verken, och med bibehållen symbolik. Många gånger tycks de på samma gång beteckna instängdhet och potentiella vägar ut mot nya upptäckter. På annat håll paras ”Interiør. Kunstigt lys” (1909) med Elmgreen och Dragsets skulptur av två halvt nedbrunna ljus på en svart sockel, titeln påminner om stearinet som stillsam tidtagare: ”1 hr. 12 mins 2 hrs. 10 mins” (2017). Dessa visuella ekon blir extra effektfulla då Hammershøis oljemålningar har plockats ur sina förgyllda ramar och de nakna dukarna plötsligt framstår som konst, och inte konsthistoria.

Men innan jag ens fick syn på detta med ramarna drogs min blick till en stor målning i det främre rummet; ett verk som för ett ögonblick överskuggar allt. Som i flera av Hammershøis målningar sitter en kvinna med ryggen mot oss, men allt är i färg. Här finns tillförsikt och samhörighet, inte så mycket mystik och tystnad. Överförda bilder från privatalbum och nigeriansk populärkultur spiller ut som skuggor i rummet.

Njideka Akunyili Crosby, född i Nigeria, bosatt i Los Angeles, är en konstnär på toppen av sin karriär och ställer också ut på Venedig-biennalen. Hon har ofta nämnt Hammershøi som en stor inspiration och ”In the lavender room”, som skapats speciellt till utställningen, är en djärv och kraftfull hyllning. Collageelementen får mig att tänka på Walter Benjamins ord ”att leva är att lämna spår”, som ofta citeras när man ska fastslå att interiörer faktiskt är värda kritisk behandling, något som framstår som självklart i denna presentation.

Urvalet lyfter inte bara fram hemmet som en komplicerad plats utan upprättar ett slags gemenskap mellan kvinnorna i utställningsrummen, från Francesca Woodman och Liliana Maresca till Hammershøis hustru Ida.

I boken ”Bakom gardinerna”, om hemmet i svensk konst, citerar konstvetaren Katarina Wadstein Macloud ett brev som Georg Pauli skrev 1887 inför sitt giftermål med konstnären Hanna Hirsch, samtida med Hammershøi. ”Du måtte väl aldrig tro Hanna att jag är likgiltig inför din konst. /…/ Jag vill inte som Carl Larsson säga att mitt storverk är att få min hustru att låta konsten vara – tvärtom”. I sitt svar konstaterade Hirsch torrt att detta torde vara självklart och meningslöst att orda om.

Det hot om självutplåning som arbetet i hemmet utgör artikuleras här mest explicit i Louise Bourgeois välkända ”Femme Maison” (1990), en tecknad kvinnokropp med ett hus till huvud, och Monica Bonvicinis video ”Hausfrau Swinging” (1997) där en naken kvinna med ett hus på huvudet bankar det i väggen.

Argentinska Marescas svit av svartvita fotografier dokumenterar en performance som ägde rum i en övergiven byggnad i Buenos Aires 1984, året efter att demokratin återinfördes. Maresca står och håller två ägg försiktigt i handen, ljuset spelar över henne och öppna spegeldörrar i bakgrunden. Tio år senare skulle hon vara död i sviterna av AIDS.