Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Farage blir inte långvarig.

Nigel Farage.Bild: Lefteris Pitarakis
Att Nigel Farages nya skapelse Brexitpartiet med sina 29 mandat blev det största enskilda partiet i det nyvalda Europaparlamentet, kan se ut som en enastående framgång.
Fast med tanke på att originalet, United Kingdom Independence Party, samtidigt förlorade alla sina 24 mandat framstår kopians seger i det brittiska EU-valet inte som lika överväldigande.
Eller så kan stödet för Brexitpartiet ses som ett utslag av brittisk humor, ett sista skämt på EU:s bekostnad innan britterna slutgiltigt lämnar. För vad ska de 29 invalda brexitörerna göra i Bryssel. Lyfta arvode, käka moules frites och bälga öl?
Brexitpartiets naturliga hemvist i parlamentet borde vara högerpopulistiska och EU-kritiska ENF, där franska Nationell samling och italienska Lega ingår. Men varför skulle ENF eller någon annan partigrupp se någon mening i att inleda ett samarbete med ett gäng glada campare som ska lämna parlamentet senast den 31 oktober, det nya slutdatumet för det brittiska utträdet?
Nu är Farages mål knappast att vända upp och ner på EU och Bryssel. För honom är Brexitpartiet ett inrikespolitiskt verktyg. Siktet är inställt på Westminster, parlamentet i London, inte det i Bryssel.
Mycket har också gjorts av att Marine Le Pens Nationell samling i Frankrike blev större än president Emmanuel Macrons Republiken på väg. Men Le Pens parti var störst också i EU-valet 2014, till och med något större än nu.
Visst, den yttersta högern stärkte sin position medan konservativa EPP och socialdemokratiska S&D – som länge haft de dominerande rollerna i parlamentet – försvagades. Men stärktes gjorde även liberala Alde och Gröna/EFA. Och det är av allt att döma dessa två grupper som kommer att vara tungan på vågen i det nyvalda parlamentet.
Av en befarad högertsunami blev mest vågskvalp.
Gå till toppen