Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Walt Whitman hyllade en ny livskänsla

Den banbrytande amerikanske poeten fyller i år tvåhundra år. Vilken stjärnsmäll för litteraturen hans dikter innebar, skriver Eva Ström som firar med att läsa två nya böcker.

Bilden bakom gräset:Walt Whitman 1855, omslagsbilden till ”Leaves of grass”. Ståltryck av Samuel Hollyer­ efter en daguerreotyp av Gabriel Harrison.Bild: Jenny Rydqvist

Walt Whitman

Jag hör Amerika sjunga. Urval, översättning och förord: Gunnar Harding. Ellerströms.

Walt Whitman

Brooklynfärjans överfärd – dikt och hågkomster. Översättning, inledning och kommentarer: Kristian Carlsson. Smockadoll förlag.

Har det verkligen gått tvåhundra år sedan den visionäre poeten Walt Whitman föddes? Redan 1855 skrev denna banbrytande poet en fri, expansiv dikt i ”Leaves of grass”, som uppvisar många av den modernistiska poesins drag. Det år han föddes fördes Napoleon till St Helena och Johan Olof Wallin gav ut sin psalmbok. Whitman själv växte upp i Brooklyn, som son till en alkoholiserad snickare. Efter en kort skolgång tragglade han sig fram med journalistiska ströjobb. Sina dikter samlade han i ”Leaves of grass”, som fram till 1893 gavs ut i inte mindre än sex ständigt utökade versioner. Vilken stjärnsmäll för litteraturen är inte boken med dess entusiastiska hyllning av en ny livskänsla!
Två förlag firar jubiléet. Ellerströms ger ut ”Jag hör Amerika sjunga”, där Gunnar Harding översatt sex långdikter ur ”Leaves of grass”, däribland ”Överfärd med Brooklynfärjan”. Smockadoll har koncentrerat sig just på denna dikt, som återges i flera versioner i Kristian Carlssons tolkning och som här benämns ”Brooklynfärjans överfärd”, vilket gett namn åt volymen.
Walt Whitman 1855, omslagsbilden till ”Leaves of grass”. Ståltryck av Samuel Hollyer efter en daguerreotyp av Gabriel Harrison.Bild: Morgan Library & Museum
Harding påpekar i sitt förord att det trots Whitmans mäktiga jagkänsla alltid finns ett ”du” i hans dikt. ”Överfärd med Brooklynfärjan” är typisk. Varje individ i myllret besjungs. Den rörliga scenografin är central med färjan i ständig rörelse, på ett vatten som rör sig under transport av människor på resa. Dikten blir mellanrummet mellan två stabila storheter, New York och Brooklyn, men reser också mellan framtid och förflutet, mellan morgon och kväll, i en existentiell färd som lånar skugga från den sista färjefärden över Styx. Passagen blir en meditativ paus från lönearbetet, ett rum för att låta tankarna flyga. Dikten kastar sig in i en hänförelse över livets outtömliga rikedom och närmar sig en orgiastisk extas:
Åh, vad skulle kunna vara mer storslaget och beundransvärt
för mig än det mastomgärdade Manhattan?
Flod och solnedgång och de snäckskalsvassa vågorna vid
högvatten?
Fiskmåsarna med kroppar girande hit och dit, höbåten i
skymningen, och den försenade liktaren?
Vilka gudar kan överträffa dem som fattar min hand och
med röster jag älskar omedelbart och högt tilltalar mig
med mitt förtroligaste namn när jag närmar mig?
Vad är mer subtilt än det som binder mig vid den kvinna
eller man som ser mig i ansiktet,
vilket sammansmälter mig med dig nu, och gjuter in min mening i dig?
Kristian Carlssons översättning i Smockadolls utgåva ”Brooklynfärjans överfärd” av samma dikt är mer otymplig än Gunnar Hardings. Värdet står här snarare i inledning, bildmaterial och prov på Whitmans journalistik från Brooklyn, vilket ger en livlig och fyllig bakgrund.
Walt Whitman (1819–1892).Bild: Ellerströms förlag
Gunnar Harding visar i sin urvalsvolym andra sidor av Whitman än den rusige tillbedjaren av tillvaron. Poeten greps djupt av soldaternas lidande under inbördeskriget och tillbringade lång tid på fältsjukhus för att ge tröst och hjälp. Den avslutande dikten ”När syrenen på gårdsplanen sist stod i blom” skrevs till minnet av den beundrade presidenten Lincolns död, vilken Whitman fick kännedom om då syrenerna just slagit ut. Lovsången har förvandlats till rekviem:
Jag såg slagfältens lik, myriader av dem,
och de unga männens vitnade skelett, jag såg dem,
jag såg avfallet, krigets avfall, alla dräpta soldater,
men jag såg också att de inte var vad man trodde,
de hade bara gått till vila, de led inte längre,
de levande var kvar och de led, modern led,
och hustrun och barnet och kamraten försänkt i tankar led
och arméerna som var kvar, de led.
Det är i det detaljrika, rastlöst vandrande seendet som Whitman har sin styrka. Det dröjer ända till 30-talets proletärdiktare, som Harry Martinson och Artur Lundkvist, innan vi ser något i Sverige som påminner om dennes hyllning av vägen, arbetet och utomhusvärlden. Med storartad generositet överlämnade Whitman sin dikt till oss, intakt i sin fräschör och skärpa, sitt jubel och sin sorg.
Gå till toppen