Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Alla kan inte vara ansvariga för haveriet i Helsingborg.

Hur många år ska få gå, hur många miljarder ska få rulla?Bild: Björn Lindgren/TT
Det var den 3 april 2014. Över fem år sedan. Då tryckte regionstyrelsens dåvarande ordförande Pia Kinhult (M) symboliskt på startknappen. Helsingborgs lasarett skulle rustas upp. För drygt fyra miljarder kronor.
Vi vet hur det gick. Eller, det vet vi inte alls. För ingen kan idag säga hur historien kommer att sluta.
Hela bygget, hela processen, framstår som ett haveri.
I mars i år, för drygt två månader sedan, meddelade Region Skåne att om- och tillbyggnaden av Helsingborgs lasarett måste ta en paus. Planeringen behöver göras om från början.
Den som följt granskningen i Helsingborgs Dagblad har kunnat läsa om att huvudbyggnaden är i sämre skick än man trott. Om byggtekniska problem med schakten och att hela avloppssystemet behöver bytas ut. Om ventilationen, som ställer nya krav på ytor och takhöjd. Om att både operationsavdelningen och akuten kan behöva nya placeringar. Om att redan renoverade delar av lasarettet kan komma att behöva rivas, trots många nedplöjda skattemiljoner.
Nu pågår ett nytt planeringsarbete som ska vara klart i januari 2020. Det talas om omtag. Upprustningen av lasarettet är tillbaka på ruta ett. Faktum är, skriver HD, att ingen vet vilket sjukhus man egentligen ska bygga i Helsingborg.
Efter mer än fem år.
Och vad kostar härligheten? Ingen tycks veta det heller. När radions P4 i april rapporterade att regionstyrelsen beslutat att stoppa bygget sades att budgeten för ombyggnaden i Helsingborg ligger på 6,1 miljarder kronor, ”men vad den slutliga notan hamnar på finns det just nu inga svar på”.
Sannolikt finns det en och annan som nu nervöst biter på naglarna inför resultatet av den externa revision, gjord av revisionsföretaget PwC, som har utlovats till i början av juni.
Hur det kunnat gå så här galet i Helsingborg finns det säkerligen en rad förklaringar till.
Det första som bör sägas är att planeringen av ett sjukhusbygge i sig inte är något man river av på en middagsrast. Det är komplicerat. Särskilt när ny, modern utrustning ska klämmas in i trånga lokaler från mitten av 1970-talet.
Bara en sådan sak som att en operationsavdelning inte kan ligga alltför långt ifrån akut, röntgen och intensivvård gör komplexiteten lätt att inse.
För att inte tala om att intentionen varit att byggena ska pågå samtidigt som den ordinarie vården fortlöper. Utan patienter i kläm. En inte helt enkel uppgift.
Lägg därtill att personalomsättningen i byggprocessen – i synnerhet på projektledare och andra nyckelpersoner – varit omfattande. Plus något som enligt ärendets protokoll påpekats flera gånger:
Det är för skral kontakt mellan dem som bygger och dem som ska använda det färdiga sjukhuset. Professionerna, sjukvårdens yrkesgrupper, och kanske även patienterna, har lyssnats in för dåligt.
Man kan säkert hitta fler orsaker till att upprustningen av Helsingborgs lasarett drar ut på tiden. Medan projektet hasar sig fram utvecklas sjukvården. Vårdmetoder och sjukhusmateriel moderniseras. Och vem vill inviga ett redan gammalt sjukhus?
Riktigt intressant blir det när ansvarsfrågan förs på tal. Vems är felet? Vem bär ansvar för att notan springer i väg?
Stefan Lamme (M), ordförande för beredningen för strategiska sjukhusinvesteringar inom regionen, sade i HD häromdagen att problemet är kollektivt:
”Alla som har deltagit i den här processen måste inse att de har ett delansvar i detta, inklusive jag själv.”
Det är tveksamt om väljarna, alltså skattebetalarna, nöjer sig med den förklaringen. Alla kollektivt ansvariga? Sympatiskt, kan tyckas. Men om alla är ansvariga är i praktiken ingen ansvarig. Det kollektiva ansvaret måste vara något slags svensk variant av nånannanismen, konsten att skylla ifrån sig.
Region Skåne borde kanske, som åtskilliga helsingborgare påpekat, ha byggt helt nytt på annan plats. Men sjukhusnotan blir inte aptitligare av eftertankens kranka blekhet. Hög tid för skärpning. För fokusering.
Åren går. Miljarderna rullar. Och kan man åka till månen ska man kunna rusta upp ett sjukhus i Helsingborg. Eller?
Gå till toppen