Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Håll #metoo på rätt sida gränsen.

Hundra år med kvinnlig rösträtt, #metoo och ett kulturliv som ifrågasätter mannen som norm. Bra. Men nya fel raderar inte gamla.

På Dramaten blev det chefsbyte.Bild: Janerik Henriksson/TT
Bänkraden är välkänd och det är med höga förväntningar jag sjunker ner för att se Tennessee Williams Linje Lusta på Dramaten. Ändå går det inte att mota bort tankarna på SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är och bilderna från ljusmanifestationen utanför teatern i mars: #brinnförjosefin.
En känd skådespelare dömdes för att ha misshandlat sångerskan på 90-talet och filmen antyder att hennes skador var svårare än tidigare känt. Ändå fick han fortsätta på nationalscenen. Det handlade protesterna om. De tvingade fram personalbeslut och föreställningar ställdes in.
Till slut fick också teaterchefen Eirik Stubø gå – trots att han anses ha lyft teatern, trots att han var uppskattad bland personalen och trots att den där osunda toleransen för manliga genier som spritt rädsla fanns på teatern långt före honom. Arbetet med att förbättra arbetsmiljön hade inte varit tillräckligt, förklarade Maria Groop Russel, som hastigt tog över jobbet som vd, i Ekots lördagsintervju (11/5).
Fast i ett öppet brev i Expressen (15/4) berömde 46 teaterarbetare – som Lena Endre, Maria Bonnevie och Stina Ekblad – både Stubøs kreativa arbete och rekrytering av kvinnliga chefer: ”Tack för att det blivit status att vara snäll i arbetet.”
Vad gäller den stoppade pjäsen – med mannen som fick en villkorlig dom för den aktuella misshandeln för drygt tjugo år sedan och uppträtt på Dramaten sedan dess – säger vd att vreden vändes mot teatern. Det gick inte att spela vidare, menar hon, för publikens skull, för ensemblens skull, för den utpekade mannens skull, sammantaget. ”Det handlar ju inte om brottet, men det blir till slut så här att temperaturen ökar … ”
Det skaver att nationalscenen viker ner sig för en – trots allt – liten grupps protester. Utan att tydligare motivera sin tvärvändning. En seger för #metoologiken, men en som kan slå tillbaka.
Låt det vara sagt först som sist: trots hundra år av kvinnlig rösträtt och ökad jämställdhet är det uppenbart att #metoo behövs. Synen på mäns makt tar tid att förändra.
En god illustration ger akademiledamot Horace Engdahl i sin nya bok De obekymrade: ”Det finns ett inslag av gammaldags könsäckel i metoorörelsen, som med häpnadsväckande framgång har återupplivat tanken att sex är någonting som kvinnor utsätts för.” Efter allt som sagts och gjorts lyckas han alltså fortfarande inte se skillnaden mellan sex och övergrepp.
Minns också förra veckans bottennapp när SD:s toppolitiker Peter Lundgren avslöjades med händerna i fel bh och de tre politikerna i Sölvesborg gjorde en farsartad gruppsextablå mot vad de tycks se som politiskt korrekt hantering av det här och andra sexuella övergrepp. Kommunalrådet Emilie Pilthammar (M) poserar mellan en politikerkollega som låtsas sätta på henne bakifrån och en som står framför henne med en ”erigerad” flaska i grenen. Och lägger sedan ut bilden på Facebook. Att alla tre fick gå gör inte det hela ogjort.
Också misstroendeomröstningen mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) i veckan – och försvaret från S – har en #metookoppling. Om en minister är gammal, ful eller man, är det då i sin ordning att hen strax före ett val sparkar en generaldirektör som levererat det regeringen bett om? Och sedan trasslar in sig i förklaringarna av vad som hände? Nej, just det. Statsminister Stefan Löfvens (S) försök att försvara sin minister med att hon jagas av en hatsvans och tunga S-namns påstående att det hela handlar om att hon är kvinna (Aftonbladet 21/5) duger därför inte.
Visst, kvinnliga politiker granskas ibland hårdare än män, men de får inte skyddas av sitt kön när de gör fel. Sexism är sexism. Också när kvinnor kläs i offerkofta.
På arbetsplatser, i kulturvärlden, i Svenska Akademien har #metoo varit viktigt. Men alla dessa vittnesmål som bekräftade att många har drabbats drunknar lätt i flodvågen av krav på uthängning och hämnd. Män har hängts ut på vaga grunder. Också fall som redan prövats i rätten har släpats fram och fall som aldrig nått rättslig prövning har fått en ”folkets dom”.
Den gamla feministvrångsynen att eftersom männen skrivit lagarna så har kvinnor rätt att överträda dem har dammats av.
Och det är inte över. Medieprofilen Cissi Wallin, som pekat ut en känd journalist för en påstådd våldtäkt 2006 och nu riskerar åtal för förtal, startar sajten Gardet med kvinnors berättelser för att hon menar att traditionella medier skyddar förövarna: ”Vi mobiliserade #brinnförjosefin och nu är vi redo att tända fler och större eldar.”
Det låter vanskligt. Vad som gjordes fel förr rättas inte till med nya fel nu. Feministisk kamp ska alltjämt handla om samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män. Och lagarna gäller alla. Det är bra att ha med sig när #metoo går vidare. Förändring kan ta frustrerande länge, men genvägar är ändå senvägar. Det slår tillbaka.
Dramatens makalösa uppsättning av Linje Lusta snurrar kring män som visar sin makt med misshandel och våldtäkt. Precis som den bistra pjäsen Guds olydiga revben, om den gammaltestamentliga kvinnosynen, som i veckan spelades för sista gången på Hipp i Malmö.
Men nu får mannen som norm inte längre stå oemotsagd. Det är viktigt, för som ultrahögermannen Andrew Breitbart fångade det så finns politiken nedströms från kulturen. Scenen styr.
Gå till toppen