Mitt under aidskrisen 1991 täckte den kubanskfödde konstnären Félix González-Torres tjugofyra affischtavlor i New York med ett svartvitt fotografi av två kuddar på en säng. Man ser tydligt att sängen är använd: lakanen är skrynkliga och kuddarna bär fortfarande spår av de vilande kropparna. När den amerikanska staten besvarade aidsepidemin med tystnad, repression och homofobi skapade Félix González-Torres några av de starkaste och mest poetiska minneskonstverk jag känner till. Han förändrade radikalt hur vi är vana att se vår stadsbild. Affischtavlan, en plats för kommersiella budskap, hade nu blivit ett rum, ett tänkbarhetens rum.