Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Barnen som inte fanns – kapitel 1

Fem skånska syskon hölls isolerade från omvärlden

Onsdagen den 29 augusti 2018 förändras livet för fem skånska syskon för all framtid. Då står flera socialsekreterare från Ystads kommun utanför en villadörr på Österlen. De har polisen med sig. Veckorna som följer inser svenska myndigheter att de har knackat på dörren alldeles för sent. Flera barndomar för sent.

Av:
Andreas Persson
|
Alla fönster i familjens villa är förtäckta. Socialsekreterarna från Ystads kommun vet inte vad som väntar dem när de anländer till huset på Österlen den här sensommardagen. De vet bara att det kan finnas fem barn i huset som far illa. Därför har socialtjänsten begärt hjälp från polisen – som har skickat dit flera patruller.
Klockan 13.53 onsdagen den 29 augusti 2018 börjar socialsekreterarna röra sig framåt mot huset. Poliserna håller sig bakom.
De kommande timmarna blir kaotiska för barnen. Fler poliser anländer till platsen. Plötsligt pratas det om att någon i familjen sysslar med skytte.
”Kan finnas vapen på adressen”, larmar poliserna.
Polisens yttre befäl, som snart också anländer till villan, beordrar då: ”Förstärkningsväst på”.
Två poliser påbörjar en framryckning och tar sig in på tomtens baksida. Klockan är 14.09 när socialsekreterarna och polisen får kontakt med någon i familjen.
En kvinna springer runt på innergården innan hon tar sig in i huset igen. Pappan lämnar fastigheten och ställer sig på framsidan.
Misär möter socialsekreterarna när dörren till huset öppnas. ”I det närmaste en sanitär olägenhet”, skriver de i sina anteckningar. På alla golv i huset finns det mängder av förlängningssladdar och kontakter. Huset är belamrat med trasiga och smutsiga möbler. Barnens sängplatser och sängkläder är genomsmutsiga. ”Det upplevs som stökigt och ohygieniskt i samtliga rum i bostaden.”
Inte heller polisen vet vad de har att vänta sig när de inleder sin insats vid huset på Österlen. Finns det några barn bakom de förtäckta fönstren? När klockan är 14.18 stöter polisen på fyra barn i villan. De är, som patrullen beskriver det över kommunikationsradion: ”Vid liv”. Några minuter senare möter polisen ett femte barn.
När poliserna tar sig upp på ovanvåningen i det smutsiga huset hittar de en madrass bakom ett skynke. Patrullerna videofilmar och fotograferar allt.
Uppe på vinden möts poliserna av något som de reagerar på: ”Tycker det är märkligt på vinden”, rapporterar en polis utan att vidareutveckla vad hen egentligen menar i polisens händelserapport.
Det här är en berättelse om en familj som inte finns i Sverige. I alla fall inte i Skatteverkets ögon. Men ändå finns just den här familjen. En mamma, en pappa och fem barn som sommaren 2018 är mellan 4 och 18 år gamla. De bor i en villa på Österlen i sydöstra Skåne med sina hundar och katter. Familjen har bott där sedan början på 2000-talet.
Böljande skånska fält omgärdar deras hus. Odlingar med raps, korn, vete, potatis och sockerbetor bildar rutmönster i myllan. I horisonten finns Östersjön. Den närmaste grannen finns bara några meter bort. Men en stor vildvuxen häck runt familjens villa gör att deras hus knappt syns utifrån den här rekordvarma sommaren 2018.
I byn finns bland annat en mataffär, en idrottsplats och en skola. Men barnen i den här familjen går inte på ortens skola. Barnen finns inte ens i Sverige, tror Skatteverket som till och med avregistrerar barnen från den svenska folkbokföringen i juni 2018. Anledningen: De har lämnat så få avtryck i samhället. Barnen har haft ”mycket begränsade myndighetskontakter”, står det i Skatteverkets beslut.
Klockan 15.02 den här onsdagen i augusti tvingas fyra av barnen, varav det yngsta då är fyra år gammalt, ta farväl av sina föräldrar. De blir akut omhändertagna. Ett av barnen beskrivs då som ”smutsigt och magert”, av en socialsekreterare. I all hast packas väskor med lite kläder som barnen får med sig. Det äldsta syskonet är myndigt och får därför stanna hos sina föräldrar. Men de andra barnen måste följa med främlingarna från socialtjänsten och polisen och körs direkt iväg för att undersökas av läkare och placeras i jourhem.
Att det är stökigt och ohygieniskt i ett hus är inte ovanligt – landets socialtjänster möter många familjer som har det så. Det är någonting annat som inte stämmer.
När barnen väl får lämna huset på Österlen står de handfallna inför samhället de möter. Efter det akuta omhändertagandet görs omfattande utredningar av barnens fysiska och psykiska hälsa. Läkare, psykologer och andra specialister undersöker och har ingående samtal med barnen – var för sig.
Utredningarna avslöjar att barnen, trots att tre av dem är mellan 10 och 16 år när de undersöks, saknar grundläggande kunskaper och färdigheter – både ”socialt och kunskapsmässigt” – för att kunna fungera i samhället.
De har till exempel ingen tidsuppfattning. Det märker myndigheterna när barnen får svara på när de fyller år. Flera av barnen kan inte knyta skorna. De vet inte hur man duschar eller tvättar sig. Eller går på toaletten.
Samtliga syskon har även graverande brister i sitt tal. Trots att det är en svenskfödd familj, utan utländsk bakgrund, har barnen inte haft svenska som modersmål i sitt hem.
Vid ett tillfälle ger en socialsekreterare ett av barnen – en tonåring – en påse med bananer. Men tonåringen kan inte öppna påsen. Socialsekreteraren hjälper till och räcker över en banan. Men tonåringen vet inte hur en banan skalas.
När barnen får besöka en affär verkar de helt obekanta med att just besöka en affär. Det samma gäller att åka buss. När ett av barnen, då 16 år gammalt, får lite pengar av jourhemmet verkar hen osäker på hur man handskas med pengar.
Uppgifterna från socialtjänstens utredningar visar att barnen under stora delar av sina liv tvingats leva isolerade från det svenska samhället, avskurna från omvärlden. Till skillnad från andra barn i Sverige har de inte fått ha ett normalt vardagsliv med kompisar och sociala nätverk, menar socialsekreterarna.
Socialtjänsten upptäcker också att ett av barnen får hjälp av sina syskon för att kunna gå i en trappa. Vid en läkarundersökning konstateras att alla barnen har ”svag balans och svag kraft i benen.” Ett tecken på att de inte har rört på sig tillräckligt under sin barndom, menar sjukvården.
Samtliga vuxna som träffar barnen efter omhändertagandet säger att barnens matvanor är både begränsade och ovanliga. Dessutom har de ett annorlunda beteende när de ska äta mat. Detta kopplar socialtjänsten till mamman i familjen, som har en ”väldig fixering kring barnens kostintag, magar och avföringsmönster”, står det i utredningen. Mammans fixering har förts över till barnen. Särskilt det äldsta som efter omhändertagandet försöker kontrollera sina småsyskons mat- och toalettvanor i så stor utsträckning att socialtjänsten går in och bryter kontakten mellan syskonen.
Ett av barnen berättar också att hen har utsatts för smärtfulla övergrepp som gör det svårt att minnas delar av barndomen.
Hur är allt detta ens möjligt? Hur kan flera barn i 2000-talets moderna Sverige ha levt utanför samhället under stora delar av barndomen?
Varför har inte skolan slagit larm?
Svaret är enkelt.
Barnen har aldrig fått gå i skolan. Aldrig någonsin. Det yngsta barnet är inte skolpliktigt, men har aldrig gått i förskolan.
Det blir tydligt när barnen får göra olika tester. Förutom stora allmänna kunskapsluckor saknar barnen ”grundläggande kunskaper i exempelvis läs- och skrivförståelse samt matematik”, enligt socialtjänsten.
Åldersmässigt ska ett av barnen egentligen redan ha gått ut grundskolan och börjat gymnasiet. Ett annat ska redan ha börjat högstadiet.
”Varför har hon inte låtit oss gå i skolan?”, säger ett av barnen om sin mamma efter omhändertagandet.
Att barnen aldrig någonsin har gått i skolan gör att deras framtidsmöjligheter ser mörka ut, enligt socialtjänsten, som torrt konstaterar att barnen: ”Får utifrån sin bristande skolgång sina förutsättningar att ta sig in på arbetsmarknaden kraftigt försvårade och även möjlighet till vidare studier har försvårats utifrån avsaknad av betyg från hela grundskolan.”
Att skilja barn från sina föräldrar är ett av de starkaste ingreppen samhället kan göra i en familj. För att det inte ska ske godtyckligt och baseras på lösa rykten om att någon är en dålig förälder måste det alltid prövas av en domstol. Besluten går att överklaga. Flera gånger. Det gör mamman och pappan i den här familjen.
Klockan 09.20 en höstdag 2018 kliver föräldrarna in i en svensk domstol. Det gör två socialsekreterare från Ystads kommun också. Bakom stängda dörrar i rättssalen berättar föräldrarna, via sin advokat som är expert på just tvångsomhändertaganden, att barnen har haft det bra i deras hem. De har levt helt normala liv med kompisar och fritidsaktiviteter som ridning och skytte.
Men när rätten granskar föräldrarnas bevis, som ska stödja deras uppgifter om barnens fritidsaktiviteter, ser de att uppgifterna är daterade bara dagar innan barnen blev omhändertagna – då föräldrarna redan visste att kommunen utredde familjen.
Skolan då? Varför har barnen inte gått i skolan? Föräldrarna hävdar att barnen har fått hemundervisning via en webbaserad skola i Kalifornien. Den uppgiften tar inte domstolen ställning till eftersom det just då saknas ”tillräckligt underlag”.
Och det är inte därför de inblandade har samlats i rättssalen den här dagen. Det handlar enbart om Ystads kommun har haft laglig rätt att omhänderta barnen. Tre av barnen är inte själva på plats. De representeras av ett juridiskt ombud som efter att ha träffat barnen har sin inställning klar: Barnen måste skyddas från sina föräldrar.
Däremot medverkar ett av barnen via videolänk. En tonårsröst förklarar att hen vill hem till sina föräldrar. Hen har svårt att äta och dricka. Hen vill komma hem och läsa till barnskötare. Då frågar domaren om barnet har något skolbetyg.
Nej, svarar tonåringen.
Tre timmar och tjugo minuter senare är förhandlingen slut. När domen meddelas finns det inga tveksamheter alls från rättens sida. Föräldrarna har isolerat sina barn från resten av samhället – därför måste barnen skyddas.
Så här skriver rätten i sin dom:
”Rätten får närmast intrycket att vårdnadshavarna, särskilt mamman, genom att kontrollera och fokusera på mat, medicin och toalettvanor försöker knyta barnen så hårt till sig att de inte ska kunna bli vuxna. Detsamma gäller underlåtenheten att lära dem klara de mest basala saker som hur man duschar, väljer kläder [...] Även valet att inte låta syskonen gå i vanlig skola eller i något annat sammanhang träffa andra vuxna och barn för att skapa egna relationer utanför familjen innebär att de fråntas möjligheten att utvecklas till självständiga vuxna individer.”
Särskilt allvarligt är det att tonåringen, som medverkar via videolänk, är så lojal och försvarar sina föräldrar, anser domstolen. Efter omhändertagandet har tonåringen tagit över föräldrarnas roll i familjen och försöker kontrollera sina småsyskons matvanor, medicinintag och toalettbesök. Domstolen tolkar barnets handlande som en form av sorglig kärlekshandling:
”Får närmast intrycket att denna kontroll är [barnets namn] enda möjlighet att visa omsorg och ömhet för sina syskon”, skriver rätten.
Domstolen tar också fasta på att en stor del av uppgifterna kommer från barnen själva: ”Utredningen bygger till stor del på barnens egna berättelser om hur de har haft det. De har lämnat uppgifter oberoende av varandra och till flera olika personer. [...] Uppgifterna stöds av iakttagelser som gjorts av socialsekreterare, polis, vårdpersonal, familjehemsföräldrar och ställföreträdaren för de tre yngre barnen”.
Under 2019 är barnen placerade på HVB-hem och i jourfamiljer utanför Skåne. De ska för första gången i sina liv få möjlighet att börja skolan – med massiva specialanpassningar.
En företrädare inom Ystads kommun har besökt två av barnen i deras nya hem.
– Jag ville se om de har en bra skolgång nu. Jag var jätteglad när jag åkte därifrån. Både hemmet och skolgången är bra.
Han ville också kontrollera barnens kunskapsluckor.
– De var anmärkningsvärda. Det är till och med konstigt att kalla det kunskapsluckor. De hade inga kunskaper om sådant man ska ha i deras ålder.
Svenska myndigheter kan inte överblicka vilka konsekvenser vanvården kommer att få för barnen i framtiden. Deras beteende efter omhändertagandet är så ”avvikande” att det krävs ”omfattande observationer” av barnen för att kartlägga deras framtida behov, menar socialtjänsten.
Situationen försvåras av ytterligare en faktor. Enligt mamman i familjen har barnen olika neuropsykiatriska diagnoser och omfattande hälsoproblem. Just det är en av många olika förklaringar mamman har gett till varför barnen inte har gått i skolan. Diagnoserna har barnen bland annat fått av en privat psykolog som nu har gått i pension, hävdar mamman.
Men har barnen verkligen hälsoproblem? Socialtjänsten menar att barnen till viss del har stämplats med sjukdomar som de inte alls har.
Och har de verkligen neuropsykiatriska diagnoser? Det tror inte socialtjänsten alls först. För barnen utvecklas i rask takt efter omhändertagandet: ”Utredarna ställer sig mycket tveksamma kring de bedömningar och neuropsykiatriska diagnoser som barnen har erhållit från olika privata vårdgivare.”
Men fyra månader efter att barnen har fått komma ut i samhället inser socialtjänsten att i alla fall några av barnen sannolikt har neuropsykiatriska diagnoser. Men det är ingen inom sjukvården som kan slå fast om diagnoserna är medfödda – eller om de beror på, som det står i utredningarna: ”hemmiljön eller näringsbrist.”
Människors hjärnor utvecklas som mest under den tidiga barndomen. Vid fem års ålder har stora delar av hjärnkapaciteten redan utvecklats. Socialtjänsten skriver i sina utredningar att långvarig vanvård kan förändra både anatomin och fysiologin i barns hjärnor – vilket i sin tur kan leda till ”störningar i kognition, koncentration, impulskontroll och socialt beteende”.
I Socialstyrelsens handbok BBIC (Barnens behov i centrum), som landets socialtjänster använder när de utreder utsatta barn står det: ”Yngre barn är särskilt utsatta eftersom den neurobiologiska utvecklingen kan äventyras vid vanvård i ung ålder.”
Vanvården och isoleringen som barnen har utsatts för kan alltså ha gett dem neuropsykiatriska diagnoser. Förenklat: Barnens hjärnor kan ha skadats.
Socialförvaltningen i Ystads kommun vill inte lämna några kommentarer alls om fallet – på grund av sekretess. Enhetschef Josefin Hallgren, som varit delaktig i flera beslut kring omhändertagandet av barnen, säger:
– Jag kan varken bekräfta eller dementera något. Jag kan inte kommentera specifika ärenden på grund av sekretess.
Våren 2019 har föräldrarna överklagat omhändertagandet av barnen till alla rättsliga instanser som står till buds i Sverige. De har skickat in hundratals sidor dokument som ska bevisa att barnen har haft det bra och att en stor del av socialtjänstens uppgifter är falska. Föräldrarna förstår överhuvudtaget inte hur myndigheterna kan ha kommit fram till allt detta.
Testresultaten som visar att barnen har stora kunskapsluckor går inte att lita på, menar mamman och pappan, eftersom skolan som har genomfört testerna kan ha ett ”ekonomiskt syfte.”
Att barnen har uppvisat märkliga beteenden, beror enligt föräldrarna, på att de kan ha traumatiserats i samband med omhändertagandet.
Att ett av barnen pratar om smärtfulla övergrepp beror, enligt föräldrarna, på att hen har haft hälsoproblem under uppväxten. Därför har ”medicinska åtgärder” vidtagits – handlingar som barnet har upplevt som ”obehagliga”.
Men föräldrarnas bild av verkligheten stämmer inte, enligt alla domstolar som nu har prövat fallet.
En av domarna i målet har påverkats djupt av barnens öde – både på ett professionellt och personligt plan.
– Det här är ett helt unikt fall. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Myndigheterna har ju knappt känt till barnen innan de blir omhändertagna. Det är också ovanligt att det inte handlar om missbrukande eller kriminella föräldrar, säger domaren till HD och Sydsvenskan.
Har du någon gång stött på ett fall där flera svenska barn, varav några är tonåringar, aldrig någonsin har gått i skolan?
– Aldrig.
Domaren ryggar tillbaka i sin fåtölj, drar handen över ena armen.
– Jag får gåshud. Det är så sorgligt för barnen. Jag har funderat mycket på hur de har haft det under alla dessa år. Och om detta kunde ha förhindrats.
Tror du att det hade kunnat förhindras?
– Ja, det tror jag. Om samhällets alla kontrollsystem hade fungerat och alla myndigheter hade gjort vad de skulle.

I nästa kapitel: Mamman: ”Man överdriver och hittar på saker”

Mamman till de omhändertagna barnen är chockad över anklagelserna om att hennes barn ska ha vanvårdats och isolerats från samhället.
Läs också Mamman: ”Man överdriver och hittar på saker”
Fotografierna i reportaget är tagna av Hussein El-Alawi. Illustrationerna är gjorda av Petra Villani.