När Per Schlingmann med vänner tog makten i Sverige 2006 – succén byggde på övertygelsen att det inte längre finns några kunskapsauktoriteter – inleddes en ny epok i landets politiska språkhistoria: den berättelsebesatta.

Socialdemokratins narrativ om ett utfattigt folk som tack vare oss kunde bygga världens rikaste välfärdsnation hade redan vid millennieskiftet slutat imponera, och det var fritt fram att komma upp med en ny berättelse om Sverige. Så efter en kreativ användning av historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs tes om statsindividualismen – svenskarna är alls inga kollektivister utan en samling unikt radikala individualister – segrade moderaterna med en ny story om vi och andra. Snart var emellertid även den passé och sedan dess har de enda riktigt framgångsrika berättelseskaparna varit nynationalisterna som med sin core story – mångkulturalismen har misslyckats – etablerat sig på bred front i parlament på alla nivåer.

Nu tycks även mångkulturalismens fiasko vara daterat som narrativ, och om ett nytt konservativt block – KD, SD, M – tar makten i nästa val lär framgången bygga på den berättelse som för tillfället segrar i stora delar av väst men ännu inte riktigt erövrat Sverige: en förrädisk ”genusideologi”, på tvärs med natur och förnuft, började på 1960-talet sippra ut från europeiska universitet och har med sitt upplösande idévirus gjort män, vetenskap, familjer, folk och nationer ekonomiskt impotenta. Med förödande konsekvenser för Europas möjligheter att tävla om framtidens frukter mot robustare kulturer som haft vett att respektera Gud eller åtminstone natur.

Få samtidsanalytiker har det senaste decenniet talat mer än någon minut utan ett resonemang om ”narrativ”. Bäst berättelse vinner. Får flest väljare, kunder, följare. Ett parti eller företag med dålig eller ingen berättelse förlorar. Eller som det från pr-branschen häromveckan formulerades på ett stort seminarium på temat: ”berättande är makt” och ”makt idag är att nå in i människors konversationer".

Med kunskapsauktoriteternas fall, delvis ett resultat av medierevolutionen, har begrepp som ”verklighet”, ”erfarenhet” och ”sanning” allt mer ersatts med ”berättelse” och begreppets enorma expansion i politiskt och kommersiellt språk är inte svår att förstå. En berättelse – om Sverige, världen, Ikea, vårt parti, ”oss”, ”dem”, ”mig”, Europa – är svår att bemöta eller kritiskt granska med empirins hjälp men lämnar likväl, om den är bra, över en outtalad men ändå klar handlingsuppmaning till åhöraren. En berättelse talar inte om vad som ska göras, den visar det.

Författaren Niklas Rådström har poängterat det ironiska i att just som det postmoderna trott sig bekräfta de stora berättelsernas död står berättandet och berättelsen i centrum på världsscenen. Aldrig tidigare har ”narrativ” – i alla fall begreppet – haft högre status, och att ”berättelsen” blivit en vara på en het åsiktsmarknad tycks i någon mån verifiera ett postmodernt tillstånd; mångkulturalismens misslyckande är empiriskt svårbevisat, men det spelar ingen roll. Eftersom populismens ställningstaganden varken är politiska eller ideologiska – utan estetiska. Den målar, med Rådströms ord, en bild av världen, en berättelse, och låter människor träda in. Och lär fortsätta skörda segrar så länge alla andra partier med sina trippelkollade fakta som visar att radikalhögerns berättelse är fejk saknar det avgörande: en egen berättelse.

Språkvetare talar om 1980-talets ”narrativa vändning”, accentuerad av psykologen Jerome Bruners teorier om ”två sorters kunskap” och dess funktioner: paradigmatisk (vetenskaplig) kunskap och narrativ kunskap, där den förra baseras på accepterande eller förkastande av hypoteser avstämda mot empiriska data medan den senare inte bygger på sanning utan sannolikhet – att något kan vara, eller åtminstone skulle kunna vara, sant. Verkar verkligt.

Om berättelsens senaste våg i det politiska språket börjar på 1980-talet skulle vikten av att rätt förstå de starka narrativens krafter skärpas under decennierna som följde, då framsynta kommunikationsstrateger gjorde noteringar. En var att vinnande budskap, de som blir pratade, inte är normativa. Medan vänstern ältade hur det bör vara hade högern sedan länge fattat att allt som betyder något är hur det är. Verklighetsbeskrivningen är allt, idealen – för att inte tala om ideologin – inget. Och då förstås inte verkligheten, utan ”verkligheten” – en någorlunda trovärdig berättelse om den enhet som omringar det tillräckligt många uppfattar som oss.

Akademisk analys skiljer på stora och små narrativ och skulle möjligen säga att 1900-talets stora berättelser – fascism, kommunism och liberalism – successivt slagits sönder: den första av andra världskriget, den andra av Sovjets kollaps och att den tredje, sedan frihet blev synonymt med konsumtion, nu är på väg att falla under klimathotets obarmhärtiga avslöjanden av den fossilkapitalistiska festens långsamma våld mot fattiga. PR-branschens och det politiska språkets rörelse från bör till är är emellertid mycket mer upptagen av de små och omedelbara berättelsernas roll och funktion i dagens medierade världsbildsformering i realtid. Som den bästsäljande historikern Yuval Noah Harari formulerat det i en sentens riktad mot både små och stora narrativ och vars eko eller praktik idag dominerar varumärkesstrategiska mobiliseringar i hela världen, oavsett om de är politiska eller kommersiella: ”Människor tänker i berättelser snarare än i fakta, tal och ekvationer, och ju enklare berättelse, desto bättre.”

Intresset för storytelling är förstås inget nytt – narrativ kunskapsförmedling är lika gammal som människan och har haft olika status i olika tider – men berättelsebegreppets aktuella högkonjunktur väcker utan tvekan några frågor. Fakta utan berättelse får ingen egentlig mening, varför ett mer berättande förhållningssätt till verkligheten kanske mest är att välkomna, men när också vetenskapen dras mot ”bra struktur” uppstår problem. Historikern Peter Englund har med hjälp av litteraturforskaren Barbara Hardy beskrivit dilemmat som följer av att vi med Hardys ord ”drömmer i form av berättelser, dagdrömmer i berättelser, minns, föregriper, hoppas, förtvivlar, tror, tvivlar, planerar, reviderar, kritiserar, konstruerar, skvallrar, lär, hatar och älskar i berättelser”. Å ena sidan, menar Englund, är berättandet mänsklighetens kanske mest ursprungliga kunskapsform, å andra sidan är berättelsen i sin grundläggande form så förföriskt simpel att försök att reducera världen till dess grova elementa alltid kommer vara förenklande, ibland farliga. När han nyligen själv fick frågan om varför andra världskriget är så mycket mer omskrivet än första världskriget hänvisade han just till de narrativa strukturernas dragningskraft och dess storskaliga och bitvis olyckliga påverkan på vad som blir skrivet: ”Andra världskriget är en bättre berättelse. Det är den klassiska melodramen, där konflikten står mellan ont och gott och där det onda ser ut att vinna, men där det vänder i sista stund och ondskan besegras. Första världskriget är i stället en klassisk tragedi, där konflikten är mellan gott och gott och ont och ont.”

Ett annat problem handlar om demokrati och verklighet. Berättelsens kraft i det politiska språket, som språkforskaren Charlotta Seiler Brylla formulerat det, kommer från narrativens begripliggörande funktion i kombination med förmedlad mänsklig erfarenhet: ”Genom att kommunicera i berättelser visar politiker att deras idéer baseras på vardaglig erfarenhet hos vanliga människor snarare än logiska resonemang. Narrativ kunskap framstår som mer autentisk än paradigmatisk kunskap.”

När debatten om fake news drog igång efter Trumps seger var mångas svar att om alla bara lärde sig källkritik skulle problemet försvinna, men en utblick över den storytellingdrivna samtiden visar hur naiv en sådan tro var. ”Man kan berätta en hel berättelse där varje sak man säger är sann, men det man kommunicerar är falskt”, konstaterar filosofen och nyblivna akademiledamoten Åsa Wikforss, författare till boken "Alternativa fakta". Och den sortens ”falska berättelser” kan inte motverkas med falsk-stämpeln utan bara genom att berätta ”en annan berättelse, en motberättelse – mer övergripande”. Så fortsätter berättelsebattlet.

Ett tredje problem handlar paradoxalt nog ändå om sanningsanspråk. Det politiska språkets drift från ”bör” till ”är”, och dess prioritering av narrativ kunskap före vetenskaplig, beror på att berättelsekunskapen ger starkare intryck av just autenticitet. Slutsatserna ser ut att vara hämtade ur levd snarare än läst erfarenhet. Mer äkta. Trots att det är tvärtom. En utsaga byggd på fakta, logik, kontroll och vetenskaplig systematik är med sina redovisade luckor och brister förstås mer autentisk som generell utsaga om världen än en slipad berättelse med linjär dramatik – men saknar autenticitetens sken. Känns mer konstruerad.

Ett fjärde fenomen gäller vilken sorts berättelser som, med Seiler Bryllas ord, får spridning i en samtid med ökade krav på politainment och mediekompabilitet. Stefan Löfvens berättelse om sig själv – använd i förra årets valrörelse – som det övergivna fosterbarnet som tack vare det socialdemokratiska välfärdslandets varma gemenskap kunde fångas upp i en trygg familj och få arbete och till slut till och med bli statsminister, är på många sätt fantastisk. I sig en väldigt bra historia. Äkta, egen, gripande. Men som politiskt material inget vidare. När Jimmie Åkesson å sin sida – i samma valrörelse – berättade om ett möte han haft med en kvinna som i sin tur berättat för honom att hon inte längre vågade gå till apoteket och hämta sina mediciner för ”på torget utanför står ett gäng och säljer knark” var det en berättelse med mycket större chans till resonans. Den är varken egen eller unik och saknar utvecklingskurva, men har det avgörande moment Löfvens saknar: igenkänning, en möjlighet för lyssnaren att själv foga in små egna erfarenheter av besläktad art och med bitarna själv forma en större berättelse om hur det är. Alla har någon gång gått på stan och blivit rädda för unga män, väldigt få har erfarenhet av att vara fosterbarn. Löfvens blir i bästa fall nämnd, Åkessons tar sig in i konversationer – blir pratad. Och det gör hela skillnaden.

Ett fungerande offentligt samtal tycks med andra ord inte bara behöva källkritiska medborgare utan också – kanske framför allt – nya generationer som kan dekonstruera berättelser. Som ser skillnad på berättad och undersökt verklighet, men begriper att även det som vanligen passerar som undersökningar – journalistik, dokumentärfilm, sakprosa, vetenskap – allt mer rör sig från empirisk verklighetsspegling till narrativ. Det behövs läsare och lyssnare som förstår hur vi:et får en mycket mer avgörande roll i narrativ kunskap, och vad detta betyder för framtidens budskapsbyggen och de strategiska narrativens funktion i en politiskt och kommersiellt berättelsebesatt kamp om makt. Som kort sagt förstår näringskedjan struktur-prat-påverkan-pengar. ”When did story become king?” frågar sig en samling filmare, författare och forskare i det nyligen publicerade manifestet "Beyond story", och svarar själva: när berättelser, storied narratives, blev kommunikationsstrategiska varor på en marknad.

Och alla medieformer därefter påverkades.

Magnus Linton är författare, redaktör på Institutet för framtidsstudier och aktuell med boken "Text & Stil – om konsten att berätta med vetenskap" (Natur & Kultur).