Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Dagen då Earth stod still är förbi

Men rockbandet förändras med både måtta och stil, helt i Jonn Palmér Jeppssons smak.

Bild: Sargent House

Earth

ROCK. Full upon her burning lips.

Earths Dylan Carlson är en gitarrist som vet att hushålla med resurserna. I början av nittiotalet behövde han bara några enstaka mullrande ackord för att skapa genren drone metal, den felande länken mellan minimalistisk komposition och Black Sabbath.
Efter hand har han fört in nya klanger i Earth – en orgel här, lite cello där, totalt överflödig sång på 2014 års ”Primitive and deadly” – men i slutändan handlar allt om att inte släppa taget om en bra tonföljd på gitarren. Jag vet ingen som får så utdragen och dröjande musik att låta så hookig som Carlson och hans lika ekonomiska trummis Adrienne Davies.
På ”Full upon her burning lips” hörs inga gästmusiker eller andra instrument än gitarr, trummor och en bas man knappt tänker på. Den största överraskningen är att Carlson stoppar ett ackord i ”The colour of poison” i stället för att låta det klinga ut. I övrigt gör duon precis det de brukar – i mitt huvud frammanar Earth alltid bilder ut Cormac McCarthys hårdkokta västernromaner – utan för ett ögonblick låta som om de upprepar sig.
Gå till toppen