Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ida Andersens Smålandsberättelse för tankarna till Vilhelm Moberg

Det ångar, luktar och låter om den svunna tiden. Ida Andersens roman om ett Småland i förändring får Crister Enander att tänka på Sara Lidman och Vilhelm Moberg.

Ida Andersen är översättare och poet, bosatt i Malmö. Hon romandebuterade 2016 med ”Här slutar allmän väg”.Bild: Polaris

Ida Andersen

I oxögat. Polaris.

Skammen är stor. Samtliga i bygden är samlade till sockenförhör. Nyfikenheten är lika påträngande som den tigande illvilligheten. Blickarna är vassa och fördömande. Hon, Sissel Jonsdotter, står där med magen i vädret. Havande i fjärde månaden, ogift och inte trolovad.
Året är 1741 och platsen Dåvedshult i djupaste Småland, närmare bestämt Ekeberga socken. Mycket håller på att förändras. Ett glasbruk ska byggas, Kosta kommer att bli dess namn efter de två grundarna.
Ida Andersen återkommer efter romandebuten ”Här slutar allmän väg”, från 2016, med en ny och ovanligt förtroendeingivande historisk roman. I den förra rörde hon sig i 1970-talets flummiga föräldrageneration och skildrade hur det var att växa upp i skuggan av en individuell – eller kanske lösaktig och normlös – form av frihet. Andersen har även skrivit två diktsamlingar och är verksam som kulturskribent och översättare från italienska.
Navet, berättelsens själva pulsåder, i den nya romanen ”I oxögat” är byggandet av Kosta glasbruk, vilket inledde verksamheten år 1741. Författaren tar främst fasta på brukets inverkan och betydelse för den lilla sömniga socknen.
Ida Andersen skildrar det idoga arbetet med inlevelse och en konkret detaljrikedom. Hennes omfattande kunskaper är imponerande. Vardagen, det hårda slitet och dess glädjeämnen, blir därigenom i allra högsta grad påträngande tydlig, nära och förståelig – nästan trehundra år senare. Det är mustigt, det ångar och luktar och låter, uti skogar och i de fattiga små stugorna.
I sjutton år – ända sedan hon var nio år gammal – har Sissel tjänat piga i Östregården. I den barska fru Margareta tycker hon sig ha en god husmor. Under själva midsommaraftonen drar sig Sissel och Eskil Larsson undan de andra. Hos Sissel slår kärleken ut med full kraft. Eskil däremot drar sig undan och söker botgöring i böner, hans ånger är stor.
Men nu står de där, utsatta för föraktfulla blickar och fördömande fnysningar. Eskil ljuger dock inte. Han erkänner sitt faderskap. Och det dröjer inte länge förrän Sissel och Eskil gifter sig och flyttar ihop i hans nytimrade lilla hus, Tuvetorpet.
Allt i bygden är i rörelse. Förändring och seglivade traditioner tvingas samsas sida vid sida, skrock och gudsfruktan, traditioner och moderna tiders krav. Här skildras dagarnas slit och kamp för brödfödan: lidelser och sorgeämnen varvas med hamrarnas slag och järnugnarnas eldslågor; tomma magar och värkande kroppar, umbäranden och kvalfullt armod, arbete och åter mer arbete. Men där finns utrymme även för värme, mänsklig närhet och kärlek.
Språket, som har smidigt infogade arkaiska drag och därtill inslag av småländsk dialekt, ger ”I oxögat” en hög grad av medryckande autenticitet och får den svunna tiden att bli tydlig och drabbande.
Ida Andersens sätt att skriva och känsla för människornas liv i helg och söcken för osökt tankarna till en stilfull legering av Sara Lidman och Vilhelm Moberg. På ett överrumplande och övertygande sätt förmår Andersen med vitaliserande kraft gjuta liv i en av förra seklets mest avgörande romantraditioner, den där vardagsliv möter arbete och de större samhälleliga skeendena speglas i de enskilda människornas vardag.
Gå till toppen