Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”För att bekämpa populism måste man bemöta alla de inslag som gör den livskraftig.”

Den styrande klassen bör söka nya metoder för att göra regeringen mer representativ för befolkningen, skriver de två professorerna Daron Acemoglu och James A Robinson.

Brexitledaren Nigel Farage. 2016 lovade han att ett utträde ur EU skulle bli en serger för ”det riktiga folket”, skriver artikelförfattarna.Bild: Danny Lawson
Nyheter och innovationer inom finans, handel och teknik hade gjort de italienska stadsstaterna ledande i den kommersiella revolutionen i Europa under medeltiden. Men så hände något oväntat. År 1264 proklamerade folket i Ferrara att ”Den lysande Lord Obizzo ... permanent ska inneha posterna som guvernör, härskare, general och borgmästare i riket”. Plötsligt hade en demokratisk republik röstat bort sin existens. Faktiskt var det inte en helt ovanlig händelse i norra Italien på den tiden.
Niccolo Machiavelli förklarar i sitt verk Fursten att när människor inser att de inget har att sätta emot överheten, så satsar de allt på en person i hopp om att hens makt ska skydda dem. Människor är alltså beredda att offra demokratin om de anser att en elit har kapat den.
Det medeltida Italiens demokratiska institutioner dukade under av trycket från det vi idag kallar populism: en exkluderande strategi som går ut på att mobilisera de missnöjda mot ”eliter” och mot mångfald. Populism bygger på en alldeles speciell definition av ”folket”: en grupp vars intressen inte bara måste försvaras mot överheten, utan mot alla andra människor. Som i Storbritannien när Brexitledaren Nigel Farage 2016 lovade att ett utträde ur EU skulle bli en seger för ”det riktiga folket”. Eller Donald Trump som i ett kampanjtal inför presidentvalet i USA samma år sa att ”det viktiga är att folket håller ihop, de andra kan man strunta i”. I samma anda brukar Colombias förre president Álvaro Uribe tala om gente de bien, det goda folket.
Det finns ett par uppenbara skäl till att populism är skadlig. Den motarbetar mångfald, och dess utestängande inslag undergräver demokratiska institutioner och rättigheter. Den förespråkar en överdriven koncentration av den politiska makten och en nedrustning av institutioner som leder till att samhällets välfärd inte fördelas rättvist och till en svag ekonomisk utveckling.
Är tre förutsättningar uppfyllda kan populismen bli en lockande politisk strategi: Påståenden om elitens dominans måste vara tillräckligt sannolika för att bli övertygande. Samhällets institutioner måste ha förlorat sin legitimitet eller misslyckats med att hantera nya utmaningar. En populistisk strategi måste te sig möjlig, trots att den bygger på att stora grupper ska lämnas utanför.
Förutsättningarna finns i vår tid. Ojämlikheten har ökat de senaste 30 åren och innebär att den ekonomiska tillväxten oproportionerligt har gynnat en liten grupp, en elit. Problemet är inte bara rikedoms- och inkomstklyftorna. Misstanken att det sociala avståndet blivit större mellan eliten och alla andra, har också vuxit sig starkare.
De ekonomiska och sociala skillnaderna har omfattande konsekvenser. I USA har statsvetaren Larry M Bartels visat att lagstiftningen har gynnat de rika, samtidigt som systemet med ombildade valkretsar har lett till att de slipper politisk konkurrens.
I Europa beskrev Jean-Claude Juncker, medan han var Luxemburgs premiärminister, Europarådets beslutsfattande: ”Man förordnar något, lanserar det, väntar ett tag och ser vad som händer. Blir det inte uppståndelse – de flesta förstår inte vad beslutat innebär – så fortsätter man steg för steg tills ingenting längre går att ändra.” Den sortens elitistiska resonemang är en finfin grogrund för populism.
Populismen är en anti-myndighetsstrategi som vänder sig till den som är besviken på hur det ser ut i dagens samhälle. I USA har den utbredda åsikten att ingen brytt sig om frågor som ojämlikhet, urholkat förtroendet för myndigheterna sedan 1970-talet. Oförmågan att förutse den ekonomiska krisen 2008 gör att amerikanska politiker nu kämpar med att reglera och beskatta nya företagsgiganter som Amazon och Facebook. De anses också ha gjort bort sig när det gäller globaliseringen och hur Kinas framväxt drabbat arbetsmarknaden i USA. I Europa uppfattas den allt rörligare arbetskraften och flyktingströmmarna som händelser EU inte har lyckats hantera.
Förutom att ha misslyckats med att möta nya utmaningar har politiker och institutioner inte förmått se bortom sin egen agenda. Inför omröstningen om EU-medlemskap i Storbritannien fokuserade Remain-vännerna, den grupp som inte vill lämna EU, hela sin kampanj på hur dyrt det skulle bli att gå ur, trots att opinionsundersökningarna visade att migration och andra frågor var mycket viktigare för väljarna.
För att populism ska slå rot måste politikerna själva se den som en framkomlig väg. Vanligtvis är ett uttalande som Trumps ”de andra kan man strunta i” inte framgångsrikt för en politiker som vill ha ett brett stöd. Så även om de strukturella omständigheterna är gynnsamma krävs det mer för att en populistisk strategi ska lyckas. I Trumps fall var det den extrema polariseringen mellan partierna i USA som gjorde att han kunde satsa på ytterlighets- och osäkra väljare; han visste att republikanernas röster skulle han få ändå.
Populismen kan vinna också när ”de andra” definieras snävt eller är få, förutsatt att dessa andra kan utmålas som ett hot.
För att bekämpa populism måste man bemöta alla de inslag som gör den livskraftig. Det första steget är att inse att populism bara uppstår där det finns verkliga sociala eller ekonomiska problem som gör den attraktiv för väljarna. Det kräver också öppenhet om att det finns konkurrerande och ifrågasatta uppfattningar om vad det innebär att ingå i samhället och att de bör debatteras, inte viftas bort.
Därutöver krävs mer demokrati och representation, eventuellt även folkomröstningar, så att väljarna känner att deras frågor tas på allvar. Den styrande klassen bör söka nya metoder för att göra regeringen mer representativ för befolkningen. Indien har infört kvotering utifrån kast när det gäller platserna i parlamentet och andra poster. Flera andra länder kvoterar utifrån kön. Inget hindrar USA och Europa att göra något liknande.

Daron Acemoglu

James A Robinson

Översättning Karen Söderberg
Daron Acemoglu är professor i ekonomi vid MIT i USA.
James A Robinson är professor i statsvetenskap vid Harvarduniversitetet. Tillsammans har de skrivit boken: Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty.
Gå till toppen