Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Underfundiga varelser i för trånga utrymmen på Moderna museet

Carolina Söderholm gläds över de båda Malmökonstnärerna Majlis Agbeck och Johan Röing på Moderna museet, men tycker att deras verk hade förtjänat mer plats.

"Efter sommaren, kapitel 1", 2019. Majlis Agbeck.Bild: Moderna museet

Majlis Agbeck och Johan Röing

Moderna museet, Malmö, t o m 6/10.

Malmös konstsommar kunde knappast ha börjat bättre. Två av stadens konstnärer tar plats på Moderna museet. Där befolkar de andra våningen med sina ömsinta djur och grovt tillsågade skyddsänglar. Att jag så muntert applåderar Majlis Agbeck och Johan Röing handlar inte enbart om lokalpatriotism – även om det är upplyftande att se museets Malmöfilial allt mer slå rot i den dynamiska skånska konstscenen och markera sin självständighet gentemot huvudstaden.
Nej, oavsett geografisk hemvist är detta två konstnärer som förtjänar att lyftas fram, också nationellt. Båda har, på skilda sätt, envist fortsatt att utveckla sitt arbete mot en allt större tyngd. Synd bara att de inte fått breda ut sig över hela våningsplanet, istället för att som nu hänvisas till varsitt rum. Här kunde museet gott ha varit mer generöst. Med tanke på den begränsade ytan ger presentationerna ändå en fin ingång till deras konstnärskap.
"Djur mat blomma", 2015-2018. Majlis Agbeck.Bild: Moderna museet
Stygn för stygn växer en underfundig värld fram i Majlis Agbecks bilder. Den bebos av fyrbenta varelser, milt avväpnande i sin trevande nyfikenhet. Agbeck, som är född 1948 och utbildad på bland annat Kungliga konsthögskolan i Stockholm, började som målare men har sedan 2000-talets mitt även gjort broderiet till sitt. Med åren har hon finslipat konsten att förenkla och förtäta, tills varje penselstreck och tråd framstår som nödvändiga. Mot transparent plexiglas och skimrande polyesterorganza tar lågmält laddade berättelser form. Med titlar som ”Alla har sitt” och ”En knuff till var och en” fångar hon de känslor av tillhörighet, utanförskap och sökandet efter bekräftelse som det sociala samspelet så ofta rymmer.
Luftigt och utsökt tecknar hon sina namnlösa djur med brodergarnets lyster i nyanser av rosa, rödviolett, bladgrönt och guld. Fast mitt i all skirhet finns en skärpa. Stillsamt ställs allt på sin spets. Det gäller att ha modet att möta inte bara omvärlden, utan också sig själv.
Johan Röings skulpturer.Bild: Helene Toresdotter/Moderna museet
Som kontrast intar Johan Röings skulpturer rummet på samma gång mer drastiskt och fysiskt. I deras sällskap är man aldrig ensam. Men det finns heller ingen risk att tvingas in i normens begränsande mall. Nu står denna brokiga skara original i klungor och väntar. Stadsmusikanterna från Bremen, Ornitologen, Nefertiti och ängeln med sin väldiga kottliknande kropp. De är skeva, kantiga och kort sagt oemotståndliga. Hans utställning har karaktären av en miniretrospektiv i koncentrat. Jag blir oresonligt glad när jag upptäcker spår från då allt började, som tapiren gjord av gran och skoputs från tidigt 1980-tal.
Johan Röings skulpturer.Bild: Helene Toresdotter/Moderna museet
Det brukar påpekas att Röing (f 1958) studerade för konstnären Tony Cragg under åren vid Düsseldorfs konstakademi. Fast mina associationer kilar huller om buller från totemdjur och afrikanska träskulpturer till Döderhultaren och den suveräna amerikanska skulptören Louise Nevelson. Det är med motorsåg och vinkelslip som han briljerar, när han snidar ek, alm, ask och björk med lika delar rå styrka och känslighet. Jag tycker om hur han på senare tid prövar ett abstraktare anslag, där trästycken mättade av lysande pigment för tanken till ikoner och gåtfullt rituella objekt.
Frågan är likväl om de inte trivs bäst tillsammans med hans mer figurativa skulpturer, även om ett på samma gång lekfullt och ruvande verk som ”Något att se fram emot” står stadigt på egna ben. Förutom den spruckna ängeln talar inte minst den kluvne, ihålige mannen med en sträv och naken uttryckskraft. Vid sidan av färg, form och material är det för mig här som Röings styrka ligger: i förmågan att blanda humor och egensinne med en påtaglig sårbarhet.
Gå till toppen