Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Johan Heltne skriver aktuellt om maskulinitetens självömkan

Har han begått en våldtäkt eller inte? Huvudpersonen i Johan Heltnes roman ”Emil” brottas med både tidlösa och hyperaktuella frågor om maskulinitet och skuld. Marie Pettersson blir alltmer konfunderad under läsningen.

Johan Heltne.Bild: Alva Willemark

Johan Heltne

Emil. Natur & Kultur.

I en instans döms Fredrik för våldtäkt, men sedan frias han i nästa. Är han skyldig? Inte i lagens namn. Men fri verkar han aldrig kunna bli. Han är fast i en manskropp som han inte ens själv litar på, och berättelsen om våldtäkten – kvinnans berättelse – äter sig in i honom och förvandlas till en sorts sanning. I omvärldens ögon går han inte heller fri från skuld: till och med den närmsta familjens blick på honom förändras för alltid.
Johan Heltnes andra roman ”Emil” handlar om moral kontra rättslig prövning, om bot och om straff. Det är en bok som på samma gång irriterar och fascinerar mig. Fredrik lever ett vilt festliv i studentstaden Uppsala. Sex, droger och öl flödar fritt, och han är typen som gärna hamnar i okända kvinnors sängar. Lite sporadiskt träffar han Caroline och de inleder en relation där Fredrik befinner sig i ett känslomässigt underläge. Det är hans version. Men enligt Caroline har han snarare varit efterhängsen, närmast stalkeraktig i sitt beteende. När de vid ett tillfälle går hem tillsammans efter en fest har de sex – frivilligt, menar han – men hon hävdar att det är en våldtäkt och polisanmäler händelsen.
Åtta år och två rättegångar senare har Fredrik bytt namn till romantitelns ”Emil”, flyttat till Norge och lever där ett stillsamt men inrutat liv. Enligt principen ingen alkohol, inga droger, ingen porr, men däremot närmast osunt mycket träning, håller han de inre demonerna i schack. Men frågan är varför han behöver göra det? Vill han straffa sig själv för ett brott som han vet att han faktiskt begått? Eller är han rädd för den mörka maskulinitet som så lätt tycks kunna slå rot i honom? Ja, frågorna är fler än svaren i ”Emil”, och att ämnet i sig är högaktuellt råder det inga tvivel om, med tanke på samtyckeslagen och metoorörelsen.
Debatter om gränser för och lagstiftning kring våldtäkt har tagit viktiga tankemässiga kliv, och böcker som hastats fram kring ämnet kan ju lätt bli krystade. Men nej, ”Emil” känns inte som en sådan produkt av dagsaktuella frågor, snarare tar Heltne sikte på de tidlösa tankarna: Vad är skuld? Vad är sanning? Författaren problematiserar utan att direkt provocera och hans prosa är bitvis tät och ångestriden (men ibland dessvärre alltför klossig). En rätt osympatisk men ändå begriplig mansperson skrivs fram, och det är intressant att befinna sig så nära hans tanke- och känslovärld.
Ändå blir jag under läsningen alltmer konfunderad. Varför framställs Caroline som så sval och konstig, samtidigt som Fredrik/Emil verkar vara ett under av lågintensiv självrannsakan? Det lilla utrymme hon ges i texten gör att det blir svårt att riktigt bedöma trovärdigheten i hennes version. Hans, däremot, är ett blödande sår inför läsarens ögon: både när han anklagar sig själv och när han framställs som felaktigt anklagad är det en one man show: en biton av självömkan gör att jag så småningom börjar tvivla på huvudkaraktärens motiv. Det hindrar också ”Emil” från att bli den riktigt vassa inre uppgörelse som den någonstans har potential för.
Gå till toppen