Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Norden är som bäst i mitten.

Sveriges rödgröna regering får sällskap. Finland fick en regering i mitten. I Danmark blir frågan nu hur nära mitten rött block landar.

Mette Frederiksen.Bild: Mads Claus Rasmussen
Rött block vann. Nationalisterna förlorade. Danmark söker ny kurs. Nu väntar svåra regeringsförhandlingar. Inte svåra som i höstens svenska, men svåra med grannens mått mätt.
Stalltipset är en dansk klassiker: det stora partiet Socialdemokraterna styr, i ständig kamp med socialliberala Radikale Venstre, som gjorde ett lysande val och går in i förhandlingar med råg i ryggen.
Det kunde göra Danmark mera danskt. Öppet. Tolerant.
För priset för stödet skulle uppenbarligen vara att Socialdemokraterna bildar en regering där inflytandet från Dansk Folkeparti ska bort. En liberalare udlændingepolitik, alltså, stick i stäv med S-ledaren Mette Frederiksens utfästelse att behålla "paradigmskiftet". Radikales krav stärks av att rasistiska och nationalistiska krafter fick se ett svidande valnederlag. Väljarna vill se förändring.
Radikale kräver också en mer liberal ekonomisk politik än vänsterpartierna, så tuffa förhandlingar blir det.
Det enda säkra nu verkar vara att politiken rör sig från höger. Hur långt till vänster, det hänger på vilket inflytande Frederiksen ger SF och Enhedslisten.
Det brukar vara enkelt: rött lag eller blått lag. Med bråkiga flanker.
Högerliberala Venstre överraskade och segrade stort, nio nya mandat, men likväl har Lars Løkke Rasmussen lämnat in sin regerings avskedsansökan.
För det var rött lag som vann. Det blå blocket är mindre.
Liberal Alliance gjorde ett katastrofval som de konservativas återhämtning inte kompenserar för. Dansk Folkeparti som länge gett stöd i utbyte mot skärpt invandringspolitik halverades.
Väljarna vände sig också bort från nationalistpartierna ännu längre högerut, Nye Borgerlige som kräver ett totalt asylstopp och Stram Kurs, som vill förbjuda islam och deportera muslimerna.
Løkke föreslog ett blocköverskridande samarbete, S + V. För makten, förstås, men också för att hålla ytterflankerna kort. Men bollen ligger hos Mette Frederiksen. Hon tackar nej till Løkke – och hon avgör avståndet till mitten.
Det brukar vara enkelt också i Finland: av de tre stora partierna – Socialdemokraterna, Centern och moderata Samlingspartiet – sitter två i regering tillsammans med några småpartier och ett är kärna i oppositionen. Konstellationerna är ofta oortodoxa och alldeles för breda, men pragmatism brukar landa det hela.
Fast så är det högerpopulisterna som också här blandat om korten rejält. Sannfinländarna skrällde i valet i april, det blev näst störst och ordföranden Jussi Halla-Aho var landets starkaste röstmagnet. Men partiet står utanför regeringen.
För också i Finland har pendeln svängt. Högerregeringen är historia. Knappt fyra veckors förhandlingar ledde i veckan till en koalitionsregering i mitten med SDP, Centern, De gröna, liberala Svenska folkpartiet och Vänsterförbundet. Under ledning av socialdemokraten Antti Rinne och med ett regeringsprogram som fokuserar på traditionell välfärdspolitik.
Ytterligare en glad nyhet från Finland – i ett nordiskt perspektiv – är att svenskans ställning kan stärkas. Regeringen ”sätter som mål att införa det andra inhemska språket som obligatoriskt ämne i studentexamen”. I klartext skulle finska elever då åter behöva kunna svenska. Fast osvuret är bäst, knappt hade bläcket torkat på överenskommelsen så startade ordkriget om vad det här egentligen betyder.
Enkelt brukade det ju vara också i Sverige. En blockpolitik som sedan gick i baklås på grund av högerpopulisterna. De sega regeringsförhandlingarna slutade som känt med en rödgrön regering i strama liberala tyglar; 73-punktsprogrammet. Samarbete över blockgränsen. I mitten.
Samtidigt lever SD väl, oavsett hur partirepresentanter trampar snett. Och det konservativa block som Jimmie Åkesson (SD) drömmer om verkar stärkas, medan högerpopulister i grannländerna förlorar inflytande.
Mätningen från Statistiska centralbyrån SCB i veckan – ”om det varit val idag” – visade oerhörd framgång för KD, en ökning på 6,7 procentenheter sedan valet i höstas. Fördubblat stöd. Så trots att M krymper och SD ligger still skulle det här konservativa blocket nu vara större än alliansen, eftersom L enligt mätningen skulle åka ur riksdagen.
Nu finns inte det här blocket, inte på riktigt, inte enligt M-ledningen. Fast dess åsikt tycks väga lätt, för de här partierna samarbetar nu i ytterligare en kommun: i Svalöv styr SD med stöd från M, KD och L. Konservativa krafter ute i landet slår dövörat till när partiledningen talar. Och känner vinden i ryggen.
Det kan ändå visa sig att den konservativa kaxigheten blir kortvarig: i Demoskops färska mätning rasar KD – förmodligen som en följd av avslöjandena i abortfrågan. ”Det motsvarar att mer än ett helt folkparti har ställt sig upp och gått”, säger Demoskops opinionschef Peter Santesson till Expressen.
Och med större M och mindre KD ändras balansen – i alla fall ifall M ger mer plats för sin liberala del. Då handlar det inte om en stark högervind, snarare en vindil. Och ett Sverige mer som grannarna.
I mitten.
Mittensamarbete passar bra i Norden – i de stabila demokratierna, de starka välfärdssamhällena, med jämlikhet, rättvisa och välstånd. Där klimat och miljö står högt på agendan. För mittensamarbete med liberal agenda kan leverera mer av detta. Och hålla flankerna från makten.
Gå till toppen